— 40 —
något tveksamt kom fram till henne och visade sitt friska, rentvättade ansigte.
— Ser du, Paraska — sade han — jag har tvättat mig med det sköna, friska vattnet i baljan, hvilken du som vanligt stält in i mitt rum. Tack för det, Paraska. Nå, känner du igen mig nu, då det är full dager och jag är rentvättad?
Paraska blef helt förlägen och svarade så godt hon kunde.
— Se så, tröttheten förvrider hjernan på er, min unge herre. Ni får lof att uppsöka edra rätta föräldrar, så att ert förvirrede minne må blifva redigt igen. Men vi vilja visst icke köra bort ett barn, som är i behof af vård, utan vi skola undfägna och sköta om er, alldeles som om ni vore Leonard sjelf.
— Men jag är ju Leonard sjelf — började åter hennes unge husbonde med sin mest öfvertygande ton och med en blick, som kom kitteln att svigta i Paraskas hand.
För att säga sanningen, så började denna komedi att blifva lika plågsam för henne sjelf som för hennes älskade Leonard.
Fru Sipaïlo, som i det samma tittade in genom en i köksdörren anbragt lucka, såg sin sons bönfallande blickar, och af fruktan att förråda sin rörelse vände hon sig hastigt bort, låtsande, som om hon ej hade sett någon annan än Paraska. De frågor, som hon nu med sin milda, moderligt ömma röst stälde till amman, och det intresse hon uttryckte för den lille främmande gossen gjorde Leonard ännu mera förbryllad, ty de bevisade ju, att det i hela huset ej fans någon, som kände igen honom. Hans hjerta klappade våldsamt, då han hörde modern säga: »Om jag åtminstone vore säker på, att vår Leonard ute på vägar och stigar blefve lika vänligt bemött som den främmande gossen, som är här i hans ställe, men hvem vet, hur det kan vara?!... De stygga menniskorna, som loc-
