— 41 —
kat honom med sig, äro kanske så lagom snälla mot honom.
— Åh, min kära fru, barn väcka deltagande hvart de komma, och vi skola väl hoppas, att de ej tagit honom med sig för att misshandla honom.
— Men hvarför i all verlden hafva de då gjort det, Paraska? Det är ju förskräckligt att vara i sådan här ovisshet för det käraste man eger på jorden! Nej, det är ingen möjlighet, att Leonard af egen fri vilja kunnat gå bort ifrån oss. Inte sant, Paraska, han kan ej så hafva felat i vördnad mot sin far, han kan ej så hafva öfvergifvit sin mor utan att förtrott sig åt henne?
— Och inte sin amma heller — inföll Paraska med stolthet; — han borde väl veta, att jag, i fall han gåfve mig ett förtroende, hellre skulle vilja dö än förråda hans hemlighet.
— Min Gud, min Gud! — suckade den arme gossen, alldeles tillintetgjord.
Fru Sipaïlo, som med spänd oro afvaktade sin mans återkomst, inträdde en stund derefter i det rum, der Leonard befann sig. Hon kunde ej afhålla sig från att trycka hans mot henne utsträckta händer, under det hon dock alltjemt såsom den föregående aftonen kallade honom: »den lille främmande gossen». En outsäglig fasa genombäfvade Leonard, ty han började på fullt allvar känna sig som en främling bland de sina och han trodde nu verkligen, att han blifvit oigenkänlig för alla genom sin bortovaro, hvilken plötsligt föreföll honom orimligt lång. Detta förnekande af hans identitet, som skedde på ett vänligt smeksamt sätt, var för honom en ofattlig gåta, och nu bredde sig liksom ett töcken så väl öfver hans förstånd som öfver hans hjerta. Han tänkte på de många polackar, som irrade omkring såsom flyktingar på jorden. Skulle han i likhet med dem allt framgent känna sig som en stackars vandringsman, upptagen af barmher-
