Hoppa till innehållet

Sida:Det går an 1839.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

20-21

utbjuda tagelringar, svarta, hvita, gröna, röda, med namn och minnesord konstigt inlindade. De ville att jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna voro barska och prutade. Henne, med chaira hucklet, hörde sergeanten icke just pruta, men han såg henne med mycken noggrannhet välja ibland tagelringarne och slutligen fästa sig vid en slät, svart och hvit, utan all inskrift. Dalkullan sade sitt pris, 6 skilling. Det chaira hufvudet nickade bifall, hvarpå en liten börs — en pung, stickad af grönt silke — upptogs ur kapotten, och ett silfvermynt visade sig inne i handen, liggande helt nätt ofvanpå handsken, couleur de lilas. Silfvermyntet var af Sveriges minsta sort, 12 skilling. »Kan du gifva mig tillbakars 6 skilling på denna härne?» sade en angenäm röst, med en vestgöta-brytning af det vackrare slaget, och en liten skorrning på r. »Sex skilling i löst?» inföll dalkullan, »ack, söta jungfru, det har jag visst inte, men köp så gerna två ringar af mig, så går det jemt till 12 skilling. Köp! köp!»

Ne-nej men! hördes ifrån det nätta hufvudet. Sergeanten, som stod bakom och blott såg nacken, hade ej annat märke på att svaret kom ifrån henne, än att hufvudet litet böjdes framåt.

Sergeanten steg nu muntert fram och sade: »Tillåt, mamsell Vid— (han hejdade sig) — tillåt, hm, att jag köper de der två tagelringarne af den stackars dalkullan.» Han lade en tolfskilling i dalkullans hand och tog utan vidare omständigheter de begge svart-och-hvita ringarne, som kullan höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den chaira såg litet förundrad upp på militären. Men han, icke brydd, tog genast den ena ringen, som hon förut hade valt, gaf henne den och sade: »Var det icke denna, som mamsell Sar— hm — var det icke just den här, som behagades? var så god, tag och behåll den. Jag sjelf behåller den andra.»

Flickan såg på honom med — såsom han tyckte — ganska vackra ögon. Ringen, som han sträckte henne, tog hon väl i häpenheten, men då han förmodade, att hon skulle sätta den på fingret, hvilket hon sjelf ärnat den åt, märkte han, att hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till relingen och släppte ringen i sjön.

»Prosit sergeant!» sade han till sig, då han varseblef denna rörelse. »Det vill så mycket säga, som att jag är ordentligt afbiten. Bravo junker! hvarföre skulle jag kalla henne mamsell, då hon anlagt huckle och vill vara okänd? Man kallar en sådan Du, snarare, om så skall vara: och hvarföre bjuda en obekant flicka en ring? och det på däck? Fy skock, Albert!»

Han gick till den motsatta relingen och kastade den andra tagelringen, som han redan satt på sitt