Sida:Det går an 1839.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


eget finger, äfven i sjön. Dervid spottade han på salutkanonen, som låg här nära vid. Så spatserade han ett slag öfver däcket fram till aktern, och när han åter nalkades fördäcket, ville det sig, att han kom midt emot den chaira okända, som stod och såg på machineriets rörelse.

»Ser du,» sade han och höll fram sina händer, »jag har också kastat min ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.»

Först ett skarpt mätande ifrån topp till tå, straxt derefter likväl ett knappt märkbart, men ganska godt leende, en fint sprittande mine, som genast försvann, utgjorde hennes svar. »Är ringen i sjön? åh då!» tillade hon.

»Jag hoppas en gädda har redan slukat honom,» sade sergeanten.

»Min tog en stor aborre.»

»När nu» — återtog sergeanten och böjde hufvudet — »gäddan slukar aborren, som jag hoppas snart sker, så komma ändock de begge ringarne att ligga — under samma — hjerta!» Det sista uthviskades med en öm dragning på orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vände sig tvert bort utan att svara, och blandade sig med de öfriga jungfrurna.

»Prosit junker!» sade han till sig sjelf. »Afbiten på ny stat! och hvarföre tala om hjerta? och på däck! Men ett fägnar mig; hon misstyckte icke, att jag vågade ett du till henne. Fördenskull och alltså, alldrig mamsell mera!»

Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, den han ock påtände, kom ånyo upp, satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert, drog långa rökmoln ur cigarren och såg superb ut.

Han märkte den behagliga glasmästardoltern flere gånger gå sig liknöjdt förbi, stundom jemkande på den chaira silkesknuten under hakan och fingrande de gentila halsduksspetsarne, som föllo ned öfver bröstet. Hon talade lifligt med de andra jungfrurna och syntes högst ogenerad.

Cigarren, likt mycket annat i verlden, tog slut. Sergeanten kastade den lilla stumpen, hvari ännu eld satt qvar, bort ifrån sig, med afsigt att få honom i sjön. Men stumpen var så lätt, att han blott hann ett stycke fram på däcket, låg der och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste blanka känga på sig, och trampade ut honom, så att han slocknade tvert. Sergeanten höjde sina ögon ifrån foten upp till personen, och såg den obekanta. Hennes ögonkast mötte hans. Sergeanten skyndade upp ifrån sin koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade: »Tack, söta jungfru! min cigarr förtjenade väl icke att röras af jungfruns fot — men —»