26-27
skinande ansigtet med de begge ljusblå, trinda fågelögonen på kyrkoherden i Ulricehamn.
»Aha, ödmjuka tjenare! det är ju herr kyrkoherden Su — — stadd utan tvifvel på nedresa?»
Ja ja men.
»Jag far ock till Vestergötland, men det betyder icke hem för mig, utan bort,» sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men betalade smörgås på hela brödet, gapande öfver densamma hurtigt.
Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre neder. Jag skall till Ulricehamn.
»Ja, och —» (sergeanten tömde sitt hautbrions-glas, som stått och väntat på brickan).
Så länge en har helsan, är det helsosamt att så der fara fram och åter, anmärkte kyrkoherden.
»Åh, det går, ja» — (sergeanten sväljde nu det sista af sin beställning).
Lemnar herr sergeanten Stockholm på lång tid?
»Jag har tre månaders permission. Får jag lof att bjuda ett glas, herr kyrkoherde? hvad befalls? porter? eller portvin?»
Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito portvin! eller porter!
Sergeanten befallde fram beggedera, och kyrkoherden, ur stånd att afgöra företrädet, drack ur begge två; slutande med den varmaste och gästfriaste inbjudning till den unga militären, att påhelsa Ulricehamn och Timmelhed, för att taga sin skada igen.
Sergeanten bugade sig, betalade det reqvirerade och sprang ånyo upp på däck, med muntrade sinnen.
När han såg sig om på kusterna, förbi hvilka ångbåten strök, märkte han den nu vara nära att anlöpa Strengnäs. Den stora domkyrkan synes för segelfarare redan på långt håll, och dess majestätiska torn beherrskar Södermanlands-nejderna vidt och bredt. Först då man kommer närmare, upptäcker man en skara små röda trädhus, osymmetriskt hopade under kyrkan, och endast det rödrutiga gymnasii- och skolhuset gör genom sin höjd ett afbrott ifrån de öfriga liderformiga rucklen. När man slutligen anländer till den gamla söndriga bron[1] och stannar, så säger man till sig sjelf: »detta är Strengnäs.»
- ↑ Af detta ställe och några andra litet längre fram i manuskriptet, märker man, att händelsen tilldragit sig för några år tillbaka. Ty nu sker landningen vid Strengnäs midt framför en reel gata, som förer gerad till torget, och vid en ståtlig landbrygga. Men för några år sedan är det ganska säkert, att man lade till något längre bort, just vid den trasiga bro, som här beskrifves, ofvanför hvilken genast backarne och Strengnäs-labyrinten möta den anlände.
