Sida:Det går an 1839.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


En kall och afvisande mine var svaret; hon vände honom ryggen och gick.

»Så må fan ta henne!» — med den tanken hoppade sergeanten rodnande och förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp han in i det mörkaste hörn, passande för sömn eller betraktelser. »Anfäkta, Albert! tänkte han och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru: det fördrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för mamsell. Rackartyg!»

Han var icke ensam i salongen; han talade derföre hvarken högt eller halfhögt. För att dock hastigt visa både sig sjelf och de öfriga sitt mod, ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan : »smörgås med salt kött på! och det genast!»

Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka. »Drag åt helvete med sina smörgåsar! har jag icke begärt en på franskt bröd?»

Lydig och beskedlig gick hon med brickan tillbaks och satte af sina knäckebröds-smörgåsar[1] vid skänken.

»Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre.»

Glaset slogs uti och sattes på brickan, jemte en ny smörgås på ett helt franskt bröd.

»Är jag gjord att gapa öfver ett helt bröd, tror hon? I Stockholm har man det vettet att klyfva franska bröd och breda smör på hvardera halfvan.»

Skänkjungfrun gick åter tillbaks, tog en knif och började klyfva smörgåsen.

»Jag ber — satans — var så god och tag ett nytt franskt bröd, klyf det, och bred smör på hvardera insidan, var så god. Der sitter ju smör ren på utsidan? Tag ett nytt bröd! Hvad man får vänta! Anfäkta — kasta bort alltihop, jag är icke hungrig.»

Mamsellen vid skänken mumlade litet hvasst om förnäma resande. Detta tyckte sergeanten icke så alldeles illa om, gick fram och betalade smörgåsarne. »Jag har beställt dem,» sade han, »se här pengar.»

Man är orolig i magen — ja ja men! yttrades af en svartklädd passagerare. Sergeanten vände sig om, såg kragar och igenkände det bleka, men

  1. Det ovanliga fall, som här inträffade, att en skänkjungfru breder på en knäckebrödssmörgås, och, när hon sedan billigt påminnes om att göra den af franskt bröd, tar till ett helt sådant, utan att klyfva det, utgör ett talande bevis på beskedligheten hos restaurateurer och -tricer, att låta okunniga flickor långt bort ifrån landsorten äfven någon gång få försöka sig. Bildningens första steg är ofta svårt, och man får snäsor. Må då hvar och en bemanna sig och gå till väga med ett ädelt tålamod, såsom här!