Sida:Det går an 1839.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


hvardera örat. Äfven handskarne — couleur de lilas — afdrog hon och blottade tvenne små hvita, fylliga händer, som aldrig tycktes hafva sysselsatt sig med groft arbete, men kunde tåla den anmärkningen att vara litet breda, försedda med fingrar, som, ehuru innerligt behagliga och prydda med små gropar upptill i lederna, dock voro en smula tjocka af sig. Att dessa fingrar aldrig spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vändt om blad i fina böcker (hvartill fordras smala, smidiga fingerändar), det tog sergeanten för afgjordt; ännu säkrare var, att de aldrig fört spadan, mockat, bultat kok eller dylikt; deremot lemnade han osagdt, huruvida de icke i sina dar knådat kitt, ty kitt gör hvitt och mjukt skinn. Så pass om händerna. Personen i öfrigt var annars alls icke kort eller trind, utan ganska smal och snarare litet långväxt.

Flickan satt icke förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon bröt af en liten lavendelqvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den emellan händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, för att ej vara sysslolös, bröt af ett blad geranium och gjorde dermed för sin del på samma sätt.

»Ett vackert och just ett nätt rum!» utbröt hon. »Ja, och se en så galant dragkista? Är det valnöt, tro, eller ek? nej, det är visst poleradt päronträd — kan det vara apel?»

Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde häruppå icke gifva besked. Men i stället vände han sig till ett annat föremål och utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! men det är nu aflagdt; bör vara mahognyram.

»Mahognyram? Åh då! jag vet hvad som är bättre: att göra sjelfva ramen kring spegeln af glas med! af smalt, klart kronglas, strimlor, som blifvit öfver sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar och lägger måladt papper under: det blir vackra ramar. Se nu, då är det så, att man speglar sig i sjelfva spegeln, men på ramen ser man för sitt nöje skull, och man kan lägga hvad slags papper man vill inunder; det kan bli riktigt täckt. Har — har — har — icke sett det?»

Hon syntes härvid i litet bryderi hvad hon skulle kalla honom. Men just nu inkom det beställda: en mjellhvit, ehuru icke fin serviette lades på bordet, och derofvanpå sattes nytorkade tallrickar.

»Men tänk om de resa ifrån oss med ångbåten?»

Å nej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal[1]; och sedan skottet afbrunnit, hinna vi alltid ned till stranden.

  1. Detta brukas icke nu vid afresan från en stad, blott vid ankomsten.