Sida:Det går an 1839.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Hon, som inburit anrättningen, var nu åter utgången, och dörren stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand och sade: »Skål på resan!»

Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra glaset, klingade med sin värd, nickade fryntligt och sade: Tack!

»Ett ord, så godt som två, innan vi dricka,» inföll sergeanten. »Det är hinderligt och förargligt att icke veta hvad man skall kalla hvarann — och sedan så — jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött — och — par exemple skulle vi icke kunna kalla hvarann — par exemple du — så länge vi äta åtminstone — eller —»

Du — ja, det må vara sagdt. Med dessa ord klingade hon ännu en gång, saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.

Sergeanten blef som en ny menniska, sedan denna sten fallit ifrån hans bröst; han steg omkring i rummet, blef dubbelt otvungen, glad och förekommande. Men den vackra glasmästardottern, deremot, undergick ej ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig, visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon högre grace syntes icke mycket i dessa åtbörder. Hon kallade sin nya bekante Du i hvart åttonde ord, utan allt hinder ifrån blyghet eller förnämhet. Hon syntes oändligen hemmastadd.

Sergeanten, som, åtminstone i afseende på fasonerna, kände sig öfverlägsen, var af denna känsla desto lyckligare, och sade: »Bästa Sara, litet mera hallon? den här grädden var ju ganska god?»

Präktig! tack! jag mins dernere vid Lunds brunn i fjolsomras —

Han gick ut och beställde mera hallon.

I detta ögonblick smällde signalskottet från ångbåten.

»Se så,» sade hon, steg upp och satte handskarne på sig. »Gif hallonen återbud.»

Bästa Sara, sitt! hallonen komma genast, nog hinna vi dit ner till stranden.

»Nenej! precis är bäst att vara. Fråga hvad det kostar?» tillade hon, satte schaletten på sig och drog upp en näsduk, hvarur börs-ändan framstack.

»Hvad?» inföll sergeanten; »det är jag, som —»

Fort, fort! Hon gick nu sjelf förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade hvad anrättningen kostat.

»1 Rd. 24 sk.»

Här, kära mamsell! (hon upptog ur sin gröna silkespung) är 36 skilling för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! nickade hon derefter åt uppasserskan, som inburit.

Nicken, både åt mamsellen och jungfrun, var vanlig, men af det öfverlägsna slaget, och tycktes