Hoppa till innehållet

Sida:Det går an 1839.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

innebära, att hon icke rätt synnerligen efterfrågade någondera slaget.

Sergeanten, å sin sida, bleknade och ville framstamma att det var han, som hade bjudit, och han skulle promt betala. Men Sara Videbeck var redan i dörren, tiden tvang; han erlade sina 36 sk., bet sig i läpparne af förargelse och gick ut efter.

Då de kommit på farstubron, gått öfver gården och skulle stiga uppföre trappan till gatan, gjorde hon en liten rörelse, hvaraf kunde slutas, att sergeanten borde taga henne under armen. Det han också gjorde.

»Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe!» yttrade, hon halfhögt med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom till en sakta klappning. »Bor en rik färgare här, du? hå kors!»

Intet att tacka för, svarade han. »Du betalade ju sjelf!» tillade han inom sig med grämelse.

»Jo, du skall hafva mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt folk är det här hvart man vänder sig: och den här staden heter Strengnäs?»

»Ja. Jag skulle så gerna vilja föra dig upp till domkyrkan att bese de större delarne af staden; der har man vackra, skuggrika träd att spatsera under.»

Åh lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De vänta redan.

Under det de nu med muntra steg gingo genom de korsande gränderna, vinkade Sara med välbehag åt alla de små knutarna, hon gick om; och, rätt som var, yttrade hon:

»Huru vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta, hvad du har för slag till förnamn?»

Albert, svarade sergeanten.

»Alber — låt mig se? — ja, det är riktigt: det har jag läst i almanackan, eller hur? Jo, så döptes också snickarålderman Ahlgrens son, som jag stod fadder åt i fjolsomras. Han är en rar gosse, skall du se, Albe; blank i ögonen som emalj.»

Du är ju hemma i Lidköping? och reser förmodligen dit nu? tillät sig sergeanten att fråga.

»Försigtigt! klif försigtigt!» sade hon, ty de voro just nu på den bräckliga bron. Men utan fara kommo de in öfver landgången och befunno sig ånyo i ångbåtens verld. Man gick ifrån land, hjulen började hvälfva sig omkring; rökmoln och ett doft dån utgjorde den simmande drakens afsked från Strengnäs.