Graderna? ja, kära du, för att vara uppriktig, dem har jag icke ännu passerat och kommer kanske aldrig så vida.
»Hvad — hvad är du då för en?»
Blott underofficer.
»Sådana har jag förr sett bland Skaraborgarne, och det var hederliga karlar. Jag mins vid Lunds brunn — der gingo dagdrifverskor till mamseller och låtsade dricka helsovatten för ett och annat: då var der ock en svärm Vestgötadals- och Skaraborgs-löjtnanter, kaptener, majorare, och dylikt som de kalla officerare, hvilka äfven låtsade må illa och talade med mamsellerna. Men såg jag nånsin vid Lunds brunn några underofficerare, så var det alltid reela karlar med verkligt ondt, och som icke drucko för nöjet.»
Men hvad gjorde då du vid Lunds brunn, Sara? du, såsom frisk, hade väl blott rest dit att njuta af den sköna naturen?
»Jag var der allenast en dag och hade min profit af askar. Jag måste färdas dit för att se efter ett par af våra lärpojkar, som blifvit efterskickade att sätta i en hop rutor i brunns-salongen, som blifvit utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsgästerna emellan, på den 4 julii. Man är aldrig säker för pojkarne; de slå sönder varan; så förstå de ej heller att skära, eller handtera diamanten. Som det nu var ett betydligare arbete, for jag sjelf dit och ångrar det icke. Hvad tycker du, Albe? jag satte i 56 smårutor, 22 af sämre, grönt glas; och hör! — 34 af skönt taffelglas. Dessutom sålde jag tio glasaskar, sådana som endast vi göra på verkstaden, med guldpapper under till lister; och sex stora lanternor, som de skola hafva att lysa sig med, när de gå i källrarne efter selsevatten, och spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som jag säger, jag såg der endast två underofficerare, allvarsamma karlar med gikt, Vestgötadalare begge. Huru kommer det till, att du kan vara underofficer, och är en så ung menniska?»
I Stockholm bruka de stundom yngre underofficerare — i synnerhet som — ja, ser du, jag är egentligen icke långt ifrån officer — sergeant.
»Schersant? nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli officer, löjtnant och dylikt skralt sällskap. Hvad göra de dagtjufvarne annat, än tala strunt med mamsellerna om dagarne, och om qvällarne med jungfrurna. Skräp! krås och kragar, tomma magar.»
Paus.
Militären satt småskrämd vid åhörandet af sin öppenhjertiga väns talförmåga och dristiga utflygter. Han viste med sig sjelf, att han alltför gerna ville bli löjtnant, och hoppades vinna denna befordran
