Sida:Det går an 1839.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

genom sin hemliga slägtskap med en viss stor familj i hufvudstaden; han viste också, att hans kassa var för närvarande godt nog försedd till den slags inspektionsresa öfver vissa egendomar, hvartill han under sin sommarpermission blifvit utsänd. Han ville derföre icke lämpa på sig de svårmodiga rimmen: »krås och kragar etc. etc.» Men neka kunde han icke, att det der glammet med mamseller och jungfrur emellanåt fallit honom i smaken. Han blickade derföre bestört på en Sara med så afgörande utlåtelser. Han besåg hennes ansigte; de glada, vänliga ögonen tycktes stå i motsägelse till hennes sista stränga tal; ja, när han betraktade de röda, fylliga, nästan skönt formade läpparne, med de jemna, hvitt glimmande tänderna innanföre, och en stundom framskymtande liten tungspets af högrödt fint slag, så kunde väl den tysta frågan förlåtas en man, som honom: »har då ingen i verlden kysst denna mun?»

Sara såg också honom i ansigtet, likasom han henne, och slutligen frågade hon med en skär, mild röst: »hvad är det du ser så på?»

Helt oförtänkt och djerfvemang svarade han: Jag sitter och undrar, om ingen menniska nånsin kysst den der munnen?

Ett hastigt öfvergående leende var hela hennes svar, och hon tittade bort öfver Mälarfjerdarne. I hennes blick syntes härvid ej det minsta koketteri, eller skimmer af elakhet: men å andra sidan icke heller någonting just romantiskt, svärmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting af oförklarligt slag. Alldeles icke fult, men också icke djupt vackert. Det liknade det slaget, hvarom man med en glad mine brukar yttra sig: Åh! det går an!

Uppmuntrad deraf, att hon åtminstone icke afvisade honom, vände nacken till eller gick sin väg, fortfor sergeanten: «Jag skulle kunna säga dig mycket, bästa Sara, af samma slag, som du sjelf omtalat att man brukar till mamseller och jungfrur: jag bekänner till och med, att jag icke är ovan vid detta tal. Men du har förklarat mig, huru du hatar det: jag vill icke en gång nämna om hjerta, efter jag mins förr i dag — och dessutom tror jag, uppriktigt sagdt, ditt hjerta vara af glas; och jag, jag eger ej i mitt våld den diamant, det enda vapen, hvarmed märke skulle kunna ristas i ett sådant.»

Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert? Hon frågade detta med ett genomträngande ögonkast.

»Jag? nej visst icke. Jag skall ned till Vadsbo härad, till vissa egendomar, och sedan kanske ännu längrei n i Vestergötland.»

Då åka vi tillsammans (åter ett genomträngande ögonkast) — så kunna vi hafva två hästar för parvagn — och vi repartisera — och — ty jag ser, du