Sida:Det går an 1839.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


min mors läppar; hon ryckte sin guldring af fingret och kastade honom långt bort i Lidaån.»

Sergeanten bleknade : han påminte sig något ditåt i dag morse vid ångbåtsrelingen.

Din mor lär hafva varit litet otålig i äktenskapet? undföll honom.

»Fy — fy — herre!» utropade Sara med blixtrande ögonkast och glömde sitt du. »Albert?» tillade hon dock straxt efter med mildare röst. »Tjugu gånger sparkad häst, som tjuguförsta gången sparkar igen, är icke otålig. Och det är visst och sant inför Gud — sade hon slutligen med en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton — en var det, som ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle blifva allt bättre — eller ädlare tror jag dem kalla det — genom denna plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vardt sämre år ifrån år. Ifrån den största ordentlighet och snygghet blef hon till sluts osnygg, otäck och slarfvig, så jag gret dervid. (Sara gret just nu.) Ifrån att vara en from och gudlig menniska, ville hon till sluts icke se i psalmboken — och på sistone — ack —»

Hemta dig!

»Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du hvaraf? gunådaste oss! af — af fylleri. Det är icke bra af ett fruntimmer, Albert»

Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog af den och svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några af hans bästa planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och egde ej ett förstockadt hjerta. Han tyckte synd om menniskorna; icke heller var han tillräckligt half-lärd, för att komma med den vanliga falska frasen, »att illa var bra». Fattad af bestörtning och undran, kom han likväl bort åt ett håll, dit militärer sällan nalkas; han satte sig förtroligt bredvid sin i hast så öppenhjertiga vän och frågade: »säg mig uppriktigt och rätt fram, Sara, är du hvad man brukar benämna en Läserska?»

Läsare — åh då: visst ej. Sådane finnas i Vestergötland nog, mig förutan.

»Men du läser ändock stundom i Skriften?»

I Bibelen? Ja.

»Då känner du också Guds första, stora, allmänna bud — förlåt, det låter litet — växer till, föröker eder och uppfyller jorden. Skall detta bud icke uppfyllas ?»

Efter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: det der Guds budet innehåller ju —

»Att man och qvinna skola vara tillsammans —»

Men icke innehåller det budet, att en man skall vara tillsammans med hvilken qvinna som helst i verlden, kan jag tro; eller en qvinna skall tillhopa