emellan staden och ditåt icke vore så hiskeligen sandig. Men jag bryr mig icke derom, jag går honom ej så ofta. Många mornar sitter jag allrahelst hemma. Jag har salvia och andra rosor i fönsterna; och lavendelkrukor skall jag lägga mig till. Dessutom ser jag Lida-ån utanför fönsterna, och skönare å fins icke. Vill jag se mera vatten, så har jag stora Venern att skåda, när jag från fönsterna blickar utåt gapet vid Kållandsö: den har jag, bara jag tittar ut som åt stadsbron till.»
Och när du blir gammal, vackra Sara?
»Om jag lefver till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med varor. Ty så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla handelsbod.»
Man går gerna in till en disk, der en så täck handelsmaninna sitter och säljer, inföll han.
»Men den tiden är det styggt att resa på marknader,» fortfor hon, litet bortvänd: »man råkar ut för — ja. Blir jag åt femtio år, då tänker jag det skall vara öfverståndet; då tör deremot handeln bli klenare hemma i boden, och jag vill då försöka på marknader, om jag icke dessförinnan lagt ihop en summa, så jag kan lefva utan bysch; det jag hoppas. Ty en kan lefva mycket nätt och ändå må ganska väl, så snart som —» (här sjönk hennes ansigte och uppsynen mörknade).
Nåväl, min Gud ! hvad menar du?
»Åh jo, jag menar, så framt en aktar sig för att hafva en plågare, som äter upp och förskingrar i onödan och i slarf allt hvad en med möda och åhåga samlar. Hvad båtar då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer oordentlig och frossar af den idogas arbete? Och huru kan en arbeta med lust och fröjd, när en ingen hjertans lust har, men ångesten sitter i halsgropen —»
Jag förstår dig icke.
»Så? Hm.»
För Guds skull berätta hvad du menar!
»Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en Michaeliqväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes hår for kring hufvan. I förtviflan lopp hon upp åt den stora stadsbron, som går öfver Lidan hemma i vår stad; jag var då femton år, och sprang efter. Jag tänkte hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid broledstången och såg sig om. Der var ingen gångare ute. »För din skull vill jag låta bli det,» hviskade hon: »jag vill lefva och pinas, tills du blir ännu litet större. Men ve och förbannelse öfver den här! åtminstone den skall jag bli qvitt!» Härvid såg jag fradga af raseri, tror jag, slå kring
