Sida:Det går an 1839.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


slukande anlag; och likasom denna berättelse förut anmärkt, huruledes han redan på förmiddagen ett par gånger varit och anlitat skänken om hjelp i de svårigheter han då utstod, så var han nu åter nere. Hans uppkomna förtrolighet med kaptenen gjorde, att han gick upp och neder utan all bäfvan, allt som han ville, så ofta det påkom; och man behöfde en enkom kännedom af hans biljett, för att veta, det han i sjelfva verket ej tillhörde herrskapet, utan var folk. Hvad, huru, hvar och när han åt, säges icke; det förmodas blott, att han intog middag. Han var ung och af friska behof, sådana som Gud skapat; men han var för ingen del gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller annars troglodyt. Också han tycktes ej trifvas i adyterna; han gick så snart han kunde upp ifrån dem, och måtte hafva varit en särdeles vän af den luft, som blåste vid förstäfven; ty der höll han sig mest och hade nu ånyo tändt sin cigarr.




FJERDE KAPITLET.


Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och
lade hufvudet emot karmen. »Du är utan diamant,
Albert! blunda och sof, och fäll ihop dina anspråk.»


Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, äfven på fördäcket. En lär hon isynnerhet hafva varit rädd om. Ty vid ett tillfälle, då ingen annan person stod der längst framme, passade hon på, klappade cigarr-rökaren förtroligt på armen och sade: »du tycker ju om, Albert, att jag ber dig om en liten tjenst? jag har här en kappsäck, den der med messingsbokstäfveraa S. V. på: laga, att ingen sätter sig på honom! jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande under seglet; men under det der sista rumsturet drogo de fram både ett och annat, seglet är uppe, och min kappsäck blott och bar.»

Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: är kappsäcken så öm, att icke en gång en så lätt kropp, som du, får sitta på den? annars kunde den lättast vaktas på det sättet.

«Nenej vasserra, hvarken jag eller du, och allraminst någon annan.»

Har du fullt med diamanter deri?

»Åh då!»