Nå men hvad? fast förlåt mig, det angår mig icke; var trygg och glad, och gå sjelf hvart du behagar. Jag skall bevaka din kappsäck.
Sara tackade honom med en blick, såsom om kappsäcken varit hennes eget hjerta. Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som hon satt afsides på däck.
»Hvad kan flickan hafva i kappsäcken?» tänkte Albert, der han stod, tittade ned på de blanka, gula S. V., och drog en hiskeligt lång rök ur cigarren. »Hon är minsann ändå en rik docka, det slår aldrig felt. Fast det bryr jag mig icke om; pengar får jag nog ifrån (här mumlade han ett hemlighetsfullt familjenamn), och af egendomarne i Wadsbo har jag min gifna intendentsprocent. Bokstäfverna äro rätt väl gjorda; de hafva messingsslagare i Lidköping, som duga. Skall jag följa henne så långt som ända dit? jag borde annars vid Mariestad taga af ifrån stora vägen och åka inåt. Ja, få se. Långt dit ännu. Hör hit, jungfru der med brickan! langa mig upp en ny cigarr: jag vill ej gå från stället. Djefvulen, hon hörde mig icke! hur skall detta aflöpa? jag vill då ännu röka litet närmare in på stumpen, men det, smakar hett och röken går mig i näsan, fy tusan djeflar. Kappsäcken är just icke stor; lång temligen, men icke bred; hon har säkert glasskrin deruti, efter ingen far sätta sig på honom. Men hvem tusan skulle också vara oförskämd nog att sätta sig på den? det öfriga däckpatrasket här har jag aldrig märkt sätta sig på annat än tågverket, och på pumpen och på kanonerna; det är ett ganska hyfsadt och beskedligt folk; de äro så litet djerfva mot andras saker, att par exemple dalkullorna satte sig allenast på sig sjelfva, hic est, de lade benen under sig. Hvilken oförskämd persedel kan då Sara hafva fruktat skulle understa sig — aha — du skall få se, Albert, att hon menade dig sjelf, och ingen annan, med den vackra bönen, att jag skulle akta kappsäcken — baj millioner så han smakar!» sade han och kastade yttersta stumpen i sjön: »det här går öfver tålamodet.»
Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, hvad tycks? stack en ny cigarr i hans hand. Eld har jag icke med mig, sade hon, och jag ville icke låta jungfrun, som jag beställde cigarren af, tända på honom åt dig dernere, ty — och dessutom kan hon icke röka. Men huru skall du få eld, Albe?
»Jo se här,» inföll han, »kommer ångkaptenen spatserande med sin ypperliga trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten… var så god och träd ett par steg närmare, så får jag tända; denna vackra flicka har satt mig på en post, hvilken jag såsom god militär ej kan lemna.»
Straxt! straxt! svarade kaptenen. Sara stod och såg på, och hon kunde ej afhålla sig ifrån ett
