Sida:Det går an 1839.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


landtliga äfventyr, som man alltid har ondt af till sjös. Dessa små landspetsar, närmast Arboga å, äro en fortsättning af de låga Kungsörs-ängarne, hvilka, likt en grön matta ytterst i vester, tyckas hafva för afsigt att smyga sig in under vattnet; och man kan, helst om qvällarne, icke se gränsen bestämdt emellan sjelfva gräsvallen och Mälarvågen. Seglaren tar då sigte på taket af Kungsörs slott, som ej ligger långt ifrån å-munnen. Det gick denna gång, såsom alltid, lyckligt för Yngve Frey.

Just som man inkommit i ån, hördes en grof, torr röst uppe på ångbåts-aktern tala till sin granne: »Huru långt hafva vi nu till staden?» Sex fjerdingsväg circa, genmälde till återsvar en annan stämma, med uttryck af högsta beskedlighet, tjenstvillighet och ifver; ljudet var en sopran, likt en kärrings, dock utan att vara det, ty det var en karls. »Godt!» återtog basen och såg på klockan, »hon är sju: vi äro framme åtta, åtminstone nio, och kunna hoppas på ett ordentligt bord och riktiga sängar.» Orden vexlades emellan två familjefäder. Om min baron befaller, sade sopranen (äfven baron), så går det lätt an, ganska lätt, ganska lätt, om vi passa på här vid Kungsör och skicka en stafett, en kurir, landvägen till staden, som beställer rum åt oss; ty vid denna tid stöta mycket resande ihop.

»Kan det ske, kapten?» frågade basen förnämt, men liknöjdt. Det går positivt an, ja visst, visst, inföll sopranen ifrigt, innan ångbåtskaptenen vid styret ännu sjelf hunnit svara.

»Det kan ske,» sade denne, »ehuru icke utan sitt lilla besvär.»

På hvad sätt? frågade basen, trött af så mycket talande.

»Jo, utan svårighet, ganska vigt, helt lätt!» hoppade sopranen efter med de snabbaste ord i verlden. Den hederlige kaptenen vid styret såg sig om betänkligt. Jo ännu, sade han, kan en slup gå i land och vid gästgifvargården deruppe tinga en karl, som rider till staden, om det nödvändigt skall vara. Men jag hoppas vi skola vara lika hastigt der som han.

»Åja, åja, aja,» sade sopranen, »vi hinna väl lika hastigt till bron, med vår flinka kaptens åtgärd; men sedan försinkas, bortsinkas, borttages mycken tid med komningen i land, så att det är alltid godt — vill icke min baron det? — vi skicka en stafett, som beställer, och tar upp alla rummen?»

Må gjordt! sade den sömniga basen och stoppade in sin haka under rocken. Sopranen spratt upp som en glad vindthund, men spratt dock icke längre än fram till kaptenen vid styret, som var helt nära. »Beställ, bästa kapten, beställ, beställ!»

Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad af detta fjäsk, men ville likväl ej göra baronerne