emot, utan ropade på en af sitt folk. Gör jullen klar och far i land, och — han sade mannen ärendet. Du får ro efter oss sedan.
»Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås! muttrade sopranen, vänd till kaptenen och med en half pekning på den i sin rock nedhukade basen.
Något är det värdt, svarade kaptenen tryggt, strök sig om hakan och såg bort åt de begge stränderna, mellan hvilka han styrde. Anblicken på högra sidan var vidsträckt och intagande. Ängarne, i en omätlig vidd norr och nordvest ut, lågo öfversållade med millioner vålmar, likasom de små oafklippta knutarne på afvigan af en stor grön tapisserisömnad.
Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann en pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade för sig sjelf. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig; det är en pastor, som predikar med hö. Han kan säga som det står i skriften: allt hö är kött; ty af dessa ängar, för så godt arrende, har han groft. Kammarkollegiet eller Krigs — jag vet icke rätt — har varit beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slår under sig egendomar i alla landsorter: ej blott här vid Kungsör, utan ock i Sörmland: ja, i hela riket. Har han icke arrenden ända bort för fan i våld på skarpa Upland, i Sollentuna? det är då en ekonom till karl, den Hörstadius! Så pinar han sin arma kropp med att på bondkärra åka och flacka allt sitt lif mellan sina arrendegårdar, och se efter och se efter. Det måtte vara ett förbannadt efterseende, att sköta hemman i alla landsorter. Och när han skraltar så der omkring, är han dock så tvär emot sin egen lekamen, att han endast njuter vatten. Hörstadius är vestgöte, deri ligger knuten; det är då en egen nation till folk! Men hvad jag berömmer hos honom, är, att han skall vara så rättskaffens och beskedlig mot alla sina tusen rättare, drängar och spektorer; så att han till sluts lär plåga ingen mer än sig sjelf. Tag in seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr är man som förare af en ångbåt. Kom hit! kom och styr! jag går ned. Nu är ån ända fram till Arboga klar och lätt att handtera sig uti.
Styrmannen kom på befallning, kaptenen lemnade honom rodret, gick sjelf derifrån bort öfver däcket och kom så trappan utföre till de undre hemvisterna, der toddy som bäst stod och rykte. Äfven punsch egde rum.
Det var afton. Solens fé hade redan vesterut sjunkit ned i famnen på Kungsörs ängar, men ett mörkrödt purpurskimmer hängde ännu qvar på skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna kastat af sig, innan hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gingo ut ifrån skimret;
