Sida:Det går an 1839.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


många af dem randade vattnet, och äfven några lågo stänkta på ångbåtens artiklar.

En mjuk hand rörde Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de röda strålarne, som han en lång stund stått och betraktat, huru de gungade och flydde ofvanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade hviskande: »gå nu härifrån: jag skall i stället vakta både dina och mina saker ända tills vi komma i land med dem. Gå ned och drick ditt glas punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda då upp i staden hastigt och skaffa oss bärare, innan de andra passagerarne taga bort karlarne för oss.»

De stodo händelsevis alldeles ensamne der i fören, så att Sara kunde väl icke hafva behöft hviska. Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra, och hennes täcka ansigte var honom härvid så nära, att han, utan att sjelf veta deraf, kysste henne, och gick bort, som hon sagt.

Sara Videbeck — likasom ingenting händt — började framme i fören verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina egna kappsäckar, skrin och öfverplagg tillsammans. Hon bar äfven till samma hög sergeantens icke särdeles vingbreda rensel, koffert och reskappa. Huru hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka hvilka persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med förkärlek fästat sig vid, stundom lyft på, makat, jemkat o. s. v., hvilket en bra karl aldrig gör med annat än egna tillhörigheter.

Albert gick sannerligen utföre och tog sig ett glas punsch. »Mamsell, låt mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan; jag skall bära dem sjelf, så besväras ingen.» Skänkmamsellen, glad öfver en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som befaldt var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. »Ar det carolina?» frågade hon. »Jag dricker ej punsch.»

Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i qväll. Han är fin och god.

»Bra!» sade hon, sedan glaset var tömdt. »Albert, det här är bättre än carolina.»

Det är just hvad jag alltid påstått, svarade sergeanten och tömde det bredvid stående.

Nu smällde kanonen salut från Arboga stad, och ångbåten lade till vid högra stranden, såsom öfligt var, nedanför Lundborgs gård.

Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste, som hoppade i land. Efter en liten omskådning på närmaste gata, träffade han tvenne sysslolösa Arbogamenniskor, med hvilka han snart kom