Man säger, att ett fint flor hänger framför Europas framtid och hindrar oss att tydligt se de gestalter, som derinnanföre vinka oss. Jag tror det. Floret är icke alldeles genomskinligt, på flere ställen hänger dess sköna draperi i litet tjockare veck, än på andra: så mycket mindre kan det genomskådas der. Det vore lågt, om vi i så stora ämnen skulle känna nyfikenhet; förmätet, om vi skulle säga oss kunna med visshet uttala hvad som lefver innanför slöjan i en ännu ofödd tid, och som Gud icke förgäfves skymt till hälften; men det är oss nödvändigt, likväl, och menniskan värdigt, att om den stråt, som vi sjelfve och våra barn hafva att gå, ana så mycket, som behöfves för att träda i den rätta riktningen. Det enskilda, som möter i det kommande, kan och får ingen veta; men det allmänna — sjelfva stråten hvarthän — utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret är blott till hälften en afundsjuk och ogenomtränglig duk: den yppar vägen, men döljer partierna vid vägens sida. Dem få vi dock mer och mer skönja, allt som vi skynda framåt.
