4-5
Menniskan måste ändock en gång lära känna sig
sjelf, det kan icke hjelpas. Ju uppriktigare, ju bättre;
jag kan icke tro annat. Hvad har då varit gagnet
af tusenåriga osanningar? Att samhället vacklar i
sjelfva sina grundvalar. Hvad hafva de enskilde
skördat för frukt af det oupphörliga hyckleri, hvartill
de tvungits? Tvungits, säger jag. Jo, frukten har
blifvit verklig osedlighet med titel af moralitet: och
en annan frukt har medföljt, verklig olycka med titel
af lycka.
Det är klart, att hvad vi här tala om, måste angå de så allmänt i fråga komna tidens problemer, eller något af dem. Det är dessa ämnen, som man kan uppskjuta, men icke undvika. Det är en klass af saker, som alla menniskor tänka på, och som ingen vågar tala om. Samma klass är det, som, ifall och när den kommer till tals, blir mycket illa anskrifven, illa utlagd, förkättrad, fördömd; ty den innehåller ett af fröen till mensklighetens räddning i sedligt afseende; och historien kan endast uppvisa ganska få exempel på, att icke menniskornas lärare, i massa tagne, i alla tider flytt hvad som länder till hjelp, afskytt räddningsmedlen, benämnt räddningen sjelf undergång, och till bistånd deremot uppkallat allt ondt, som stått till buds, helgande det genom namn af godt. När en tids arbete oupphörligen går ut på att rädda, hjelpa och förbättra själen, ropa de lika oupphörligen, att tiden är jordiskt stämd: de se icke, att deras egna för sedlighet gjorda inrättningar föra till verkliga laster, eller åtminstone ej hindra dem. Vi rå icke för, att detta är ett faktum: afsigterna må vara hvilka som helst. Vi smäda ingen; vi önska välsignelse öfver alla.
Men hvad de ämnen angår, som ligga för tidehvarfvet att komma, så må man gråta om man vill, men hindra dem kan man icke. Mensklighetens och sedernas småningom skeende räddning kan icke undvikas.
Man kan väl säga, att menniskorna nu falla ned öfver de »materiella intressena» och gå att blifva allt mer kroppsliga; man kan säga det, så länge man icke inser, att det just är själarne, som vår tid i sjelfva verket mest af allt arbetar för. Det är räddningen af det sköna och oskyldiga i grunden af vår ande: det är upplifvandet af det i sanning goda, af det idealiskt förhoppningsfulla, som Gud tillåtit, emedan han skapat det: det är frågan, en gång, om försvaret af det enda på jorden, som för menniskan eger värde, eller bör ega det: om en i årtusenden misskänd himmel. Man kallar intresset härför jordiskt? ligger i detta uttryck någon mening? det är då intresset för, att dock ega någon skymt af himmel på jorden: en skymt, som Gud måste vilja att vi önska oss, efter han sjelf skapat den. Men denna skymt af himmel hafva
