Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. »Obegripliga!» lät det emellan hans tänder. God natt! vi se hvarann först i morgon! är det en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes hennes allraförsta omnämningar luta ditåt? Jag går och slår slag på gården.»
Han fullgjorde der nere affären med hästbeställningen och tillsade Annette att inga ljus behöfdes, men att kaffe skulle inbäras klockan precist sex på morgonen. Så spånslog han på gården för att träffa vagnar till sofställe. Men inga sågos. Af några uppstående tistelstänger, som han genom springor varseblef i lider, fann han väl tillgång på diverse herrskapsvagnar, men de voro inlästa. Han gick ned åt den sluttande gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade på dörren. Derinifrån röt en rusig stalldräng: ryk åt helsingland[1]!
»Det var en hundsvott till gästgifvare så ordentlig, som så tidigt stänger alla sina lider, portar och skullar! Prosit sergeant, här får du roligt, och är afbiten från hela menskligheten. Jag går på en minut upp igen, för att se huru Sara håller god mine och tar emot mig, och sedan går jag åter hit ned att skaffa mig gehör hos en så'n sakramenskad helsinglands stalldräng.»
Till detta förslag drefs han af nyfikenheten. Men han gick likväl först många gånger fram och tillbaka på den kantigt och gement stenlagda gården, hvarunder han ofta stötte fötterna och talade till sig sjelf. »God natt! sade hon, det är sant; men hennes röst darrade litet dervid, det märkte jag: ljuft, outgrundligt, såsom ifrån innersta hjertat. Det kan förklaras, som man behagar, och behöfver icke betyda en fullkomlig likgiltighet eller ett bestämdt godnatt, såsom afsked. Det kan vara tvertom. Jag har lust att sätta henne på prof, plåga henne, och icke gå upp. »Vi se hvarann i morgon!» alltså icke i qväll? Förut hade det likväl öfverlemnats åt milt eget val att bestämma hvilketdera jag ville? Jag skall pröfva henne: jag går upp på en minut; en half minut.»
Han steg sakta trappan uppföre, gick den långa gången fram, satte nyckeln varsamt i låset, läste upp, steg in. Här var tyst. Han nalkades i halfmörkret, Saras kläder lågo ordentligt på en stol aflagda och hopvikta. Hon sjelf? Han sträckte fram hufvudet att se. Hon sof redan, med ansigtet vändt emot väggen.
Alberts första känsla var en sval hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre svärmiskt religiös, men rätt och slätt som underofficer, anslogs han oemotståndligt af en så enkel och stor frihet, en så ren och oskrymtad dygd. Hon — utan att veta om
- ↑ Helsingland, begagnadt till svordom, kan ju få lof att skrifvas med litet h?
