han icke ändå skulle återkomma, såsom han nu ock i sanning gjorde — hade lagt sig tryggt och friskt, och genast insomnat, utan inre uppror, utan farhågor, utan fraser, utan historier.
Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då mycket säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat huru det skulle bekomma henne »alldeles ingenting», om han stannade derinne. Hvad betydde han således för henne? detsamma som en stol — ett bord — en dörrpost — ett likamycket.
Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste flicka utan svårighet vara närvarande vid sin toilette? Alltför smickrande att njuta samma ynnest!
Albert drog af sig stöflorna; gick tyst och sammansjunken ett hvarf öfver golfvet; tog af sig rocken, och, efter han nyss fantaiserat om stolar, uppsökte han sig en sådan och fann en med sidokarmar och ett ofantligt ryggstöd: en af dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet återfinnas i gamla slott eller i småstäder, dit de kommit genom auktionens verlds-kringspridande välde.
Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den, tittade ut genom rutorna, såg på himlahvalfvet och ämnade somna. Men han kunde icke en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst kändes stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet omkring honom. Han såg framåt sängen. Den sken hvit, till följe af värdinnans rena, nymanglade örngodtsvar. För öfrigt tyckte han, att den var död och meningslös.
Så satt han en stund och blundade, för att något göra. Men icke dessmindre såg han. Hvad såg han? En lång arabesk framrullade sig för hans inre syn. Der framkommo alla de små särskilda händelserna under den förflutna dagen, och Saras bild förnyade sig ständigt, men så mild, så glad. Det var, till en början, ögonblicket i Strengnäs, då de blefvo du; så, när hon kom med cigarren; så etc. etc. etc. Kan det vara möjligt, efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig.
»Dumma sergeant!» ropade han halfhögt och stirrade upp emot taklisten: »hatar mig? Det gör hon visst icke. Hatar man en stol? hatar man ett bord? hatar man en möbel? en likgiltig — en ingenting — en mig!»
Han lyddes, för att upptäcka om hon dock icke på något vis skulle sofva oroligt. Men det spordes ej. »Sara Videbeck är icke af dem som drömma,» suckade han och slöt igen sina ögon. Till sluts har hon väl ändå ett glashjerta, hårdt och kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann hvarken efter att hata eller älska. Men hvad är hon då sjelf för en?
