vi få tacka hvarann hjertligt före, menar jag, och som inga pengar kunna gälda.»
Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta af hennes långa, mörka ögonhår, föll likväl icke ned; den drog sig småningom åter in i ögat. Således, utan att det vardt gråt utaf, ökades blott blickens sken, och den glimmade öfverjordiskt.
Albert började fatta, att det alls icke var lågt gjordt, att emottaga de der pengarne. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att han helt noggrannt, likasom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han fann summan riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: »du har räknat rätt, Sara.»
Hon förstod den seger, han vann öfver sig, och belönade honom med en egen slags nick: det viste jag, sade hon, men det skadar icke att två addera; det blir då alltid dess bättre gjordt. Härmed tog hon sin långa fläta, ring-lade den nätt under kammen i nacken, satte hatten på och nalkades dörren.
Sergeanten glömde fråga om sittsernas läge. De kommo ned på gården och tillsade skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och kom ned med det ena efter det andra, hvilket allt Sara ordnade i den långa vagnen, under det att Albert gick in till gästgifvaren, betalade och skref i dagboken.
»Pass skulle väl också ses,» yttrade värden, »men för herrskapet kan det icke behöfvas.»
Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för hans ögon.
Han läste. »Ser — Serg — ja, det är mycket bra. Frun står väl icke nämnd här, men det gör ingenting. Det är alltför bra.»
Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag tog ut mitt pass, ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta kan ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag icke ville besvära polisen med att skrifva nytt pass.
»Nå, det begrips; hvad gör det också? Ordentligt folk, som reser anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjdt med hästarna. Det är mina egna.»
Jaså, herr gästgifvare. Nå kanske jag då medsamma får erlägga skjutsen till Fellingsbro, så är det gjordt.
»Nej, det behöfs icke; men det kan också gå an; drängen är supig.»
Se här — fem fjerdingsväg — och se här litet öfver till — hvart gick Annette? var så god och tag detta för hennes räkning.
»Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen räkning, om jag får bjuda! så här på morgonqvisten skadar det icke. Säg, skulle det ej gå
