»Jag har öfverlagt något. Det är bäst att du ensam skrifver i dagboken under resan och liqviderar skjutsen, ty skjutspojkarne kunna sällan addera, och de förarga mig så när jag skall räkna med dem, att jag mister humöret. Men se här min andel i skjutsen, beräknad härifrån och till Mariestad, ena hästen för mig, 24 skilling milen, 15½ mil, gör 7 Rdr 36 sk.; vagnpengarne 46½ sk.; ökad skjuts ifrån städerna Arboga och Örebro (flere städer få vi icke), och nattqvarter, alltihop tillsammans 11 Rdr 6 sk. Se här: jag tror icke jag räknat rasande, ty jag är van och kan det. Räkna ändå öfver sjelf.»
Förödmjukad och med sänkt hufvud svarade sergeanten intet, men höjde icke heller upp handen att emottaga de ur börsen framrullande silfverpengarne.
»Bästa Albert,» inföll hon sorgset, »kanske har jag misstagit mig, och du reser icke med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i går någongång, att du sade du skulle till Vadsbo härad och så långt ned som till Mariestad? Jag beräknade vår gemensamma skjuts dit: har jag haft orätt, så säg mig —»
Icke derpå grubblade jag, svarade han. Men jag nekar icke till, att det skulle hafva roat mig, att få betala all den förbannade skjutsen ensam af mitt så länge, ty jag är icke precist gäldstufärdig; och när jag till sluts icke längre fick åka i ditt sällskap, så kunde vi ju alltid då hafva liqviderat oss emellan sedan — och —
Sara såg på honom med stora ögon. »Jaså?» sade hon till sluts och slog blicken åt sidan. »Nej, Albert, var icke en sådan der pratmakare. Alla liqvider efteråt bli svåra för folk, som tycka om hvarann. Du skulle bli lika förlägen då, som nu, att taga emot min andel ; och jag skulle vara ännu förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att till sluts kanske ej få gifva den. Att stå i sådan der tacksamhet är olidligt.»
Min Gud, Sara, äro då ömsesidiga tjenster — är — ja — tacksamhet, menniskohjertan emellan, en så olidlig känsla?
»Tacksamhet — Albert! (hennes ögon höjdes underbart härvid) det fins saker, som man aldrig kan afbörda: ljuf är tacksamheten då, och att stå i evig skuld till någon är ljuft då. Men skjutspengar, och pengar för mat, och för hyra, och slarf, det må hvem som vill stå i tacksamhet för, men icke jag. Nåja, det begrips, att om jag inga pengar hade, så fick jag hålla till godo och taga emot; skämmas, blygas och tacka: gråta och tacka. Men för att slippa det, ämnar jag låta bli att nånsin lättjas; och så länge möjligt är, tänker jag skaffa mig medel. Tala icke derom, tag pengarne här i handen, Albert! och var en karl — Ack, mycket, mycket blir nog öfrigt ändå, som
