Sara sade en gång: »det dammar!» Denna sanning var ovederlägglig och således icke vidare att behandla.
Sara sade efter en stund igen: »det dammar förbålt! jag tror jag tar af mig hatten?»
Sergeanten hade emellertid temligen återkommit till lynne, så att han väl icke svarade på det som sades, men dock frågade: vill du hellre sitta i efterstolen? jag ser på blacken der, att han ständigt slår dig med sin långa, oklippta svans på kängorna.
»Det har jag intet emot, han dammar af dem.»
Nå, det är godt. Då bryr du dig kanske icke heller om att sitta i eftersittsen?
»Bredvid drängen? har du då här i framstolen icke rum att köra, nu som det är?»
Åjo; men drängen skulle kunna få sätta sig hit att köra, och vi satte oss begge i efterstolen: der skulle det skaka mindre för dig, Sara.
»Jag kan icke säga, att det skakar just. Värre skakade det på Arboga gator.»
Men om du skulle taga af dig hatten för dammet, som du säger, hvartill tjenade det? Icke komme det att damma mindre för det?
»Nej, men en hvit kambrickshatt, som dammas ned, måste genast tvättas: och det är besvär, ty han måste tvättas i sjelfva sjön med borste. Deremot en silkes-schalett far dammet straxt af, bara man slår honom ett par slag öfver handen.»
Ja, om du vill byta om på hufvudet, så skall jag genast stanna och vi stiga ur.
»Eller om jag skulle taga upp paraplyn och hålla emot dammet?»
Dammet bär sig icke åt som regn — afbröt sergeanten — hvilket blott faller ofvanpå en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en dessvärre kring hufvudet; jag tycker ej om paraply i vackert väder.
Sara teg. Man åkte åter en qvart utan samtal. Men vid denna tidepunkt vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i bakre delen af vagnen.
»Hvad ämnar han företaga sig med våra saker!» skrek Sara och vände om hufvudet. Albert saktade hästarne och såg sig om: det var dock ej farligare, än att drängen vridit sig om på den venstra sidan, för att försöka en lur på den.
Men härigenom kom Albert tillbakas ifrån sin förstämning, skrattade åt den groteska ställning, Arboga-sofvaren intagit under sin inböjda hatt, och sade: »vat du, Sara Videbeck, efter vi nu en gång stannat, så håller jag en smula: hästarne kunna flåsa ut, vi
