Sida:Det går an 1839.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


hafva kört raskt: och då får du emellertid byta om för dammet allt hvad du behagar.»

Han hoppade af, gick omkring åkdonet och gaf sin reskamrat handen för att hjelpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnafvet föreföll henne tjärigt att stiga på. Sergeanten tyckte hon letade för länge, hvarföre han släppte hennes hand och tog henne i stället hel och hållen, lyfte henne till marken och sade: »nu skall du få se, att du genom åkningen blifvit ovan att stå?»

Åh, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men visst kör du rätt fort, Albert, i synnerhet på — vet du, magistraten i Lidköping har gjort ett förbud för resande, att fara på fyren genom gatorna.

»Det var en dum magistrat, Sara. Jag tör akta mig för att resa till Lidköping. Men uppriktigt, är du icke törstig i detta hundsvotts-dam? Jag vet en liten källa här uppe i backen. Tycker du icke, att denna nejd är ganska vacker?»

Kallas det här en nejd? hafva vi långt till Fellingsbro?

»Men har du då icke kärlek för vackra landskapsstycken?»

Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjdt omkring. De äro så sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken hängande der hemma, sedan pappas tid, på väggen i verkstaden; men jag har låtit hära dem upp i vinden.

»Jaså. Men finner du då icke, att här är en utsigt? Se ditåt — dit längst bort vesterut ligger det sköna Frötuna: Dalsons förr, nu grefve Hermanssons egendom.»

Utsigter hafva vi åt alla håll, hvart jag vänder mig, tycker jag. Men säg, är det här då icke en socken? I Vestergötland hafva vi alltid socknar, så fort vi komma utom staden. Och hvarje socken håller sin embetsmästare i skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men icke gesäll. Men det gläder mig, ännu hafva socknarne ej kommit så långt, att de hålla egen glasmästare, mig vetterligt åtminstone icke socknarne vid Lidköping; ty det vet jag, att jag har många gånger skickat ut till Råda, Åsaka, Göslunda, Säfvared, Linderfva, Hofby, Trassberg, ja ända till Skallmeja, och låtit sätta uti åt dem.

Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarne och småtalade med dem, då det syntes honom omöjligt, att bringa den vackra flickan till något förnuftigt samtal öfver landsbygdens behag. Torde likväl till hennes ursäkt böra anföras, att nejden emellan Arboga och Fellingsbro icke är öfverdrifvot skön.