sjelf i den och kör. Vägen fram till Fellingsbro är nu så jemn och god, att det största nöt kan köra honom. Jag är endast road af att köra, då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå fort; säger jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen bakföre, midt öfver vagnen, så sätta vi oss i den.
Drängen blef småningom galant, och uträttade prompt herr of'serns ordres. Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men smålog då och då åt vissa pikar, som hon begrep.
Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen körde nu och blef genom denna syssla snart alldeles redig. Han ville visa sin hurtighet, smällde och körde, »så det bar af som sjelfvaste fan», enligt skaldens uttryck.
I rappet kom man till Fellingsbro. »Se, hvilka stora, vackra, rödbruna hus!» var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade förmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarne, som vända gaflarne åt landsvägen, stå så symmetriskt med den rymliga, fyrkantiga, rena gården emellan sig och trädgården i fonden, samt skyddas för bönder och lass genom sitt staket utmed vägen.
Albert svarade intet på hennes utrop om husen, steg af, uppgjorde hastigt affärerna, och fick hästar till Glanshammar, jemte en lika bra vagn och stolar. Ånyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men pigg gubbe, fick köra sina hästar sjelf; och derpå förlorade man icke, ty han durkade af på den goda vägen ganska flinkt. Efter en stund vände sig vägen åt venster, söder, och man kom in i skogar. Gubben talade oupphörligt ett dofgroft och muttrande språk till sina hästar, hvilket, utan att vara svenska, dock begreps af dem; här kan det likväl icke återgifvas. Glad att ensam få handskas med dem, hörde och såg gubben ingenting annat än vägen och dem.
