SJETTE KAPITLET.
Hvad? är hon i stånd att rysa?
tänkte Albert, nä Gud ske lof! då är
hon likväl — — »Hvad ryser du för,
Sara?» sade han högt.
»Hvad jag tycker om den här skogen, Albert!»
sade resesällskapet, under det de fortforo att åka ifrån
Fellingsbro och kommo in på skogen Käglan. Orden
yttrades med en nästan smekande röst; hon tyckte
förmodligen det var ledsamt att på så länge sakna
samqväm. Sergeanten såg åt hennes sida och tänkte:
hon har dock ett sinne för det sköna landet? Till
hälften blidkad sade han derföre — nej, han sade
ingenting, men han hade väl i faggorna att tala.
Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par minuter: »ty här har man då skugga emot solen, och så slipper man dammet!»
Så — intet vidare? tänkte sergeanten och teg durchaus.
Sara Videbeck drog af sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om fingrarne. Hon veckade ihop dem och stoppade innanför kapotten.
Derpå började hon vifta med de begge hvita, knubbiga, genom sina gropar skalkaktiga händerna upp och ned i luften, för att svala dem.
Efter en stund sade Albert mildt, men underligt, likasom om han uppvaknade ur någonting: säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig om nätterna, att du drömmer?
»Jojo, hvad det händer.»
Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig drömt alltsedan du var ett litet barn?
»Jag? jag drömde i Arboga i natt.»
Ah! — nå, det kan jag icke få veta?
Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knäet, och de sågo der ut likasom sammanknäppta. »Min dröm kan jag icke tala om,» sade hon med låg röst; »men det var en ganska vacker dröm.»
Albert inföll: jag, för min del, drömde icke sedan jag somnat i natt, men väl förut.
»Åh — det kan jag allrig tro? Fast, afbröt hon sig sjelf, hvar och en drömmer på sitt eget vis, och det är väl också det bästa »
Sergeanten tog en af hennes händer. När du drömde i natt, hade du äfven då dina begge händer så här sammanknäppta?
»Jag mins icke hvar jag hade händerna. Fast
