Sida:Det går an 1839.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


någon af de pålitligare pojkarne: fast derpå har jag lidit stora förluster, men en kan icke stå ut med allt.»

Hvad i Guds namn, har du lidit stora förluster?

»Jojo men. Det fins väl ingen i Lidköping, som ovuliga pojkar slagit sönder så mycket för, på vägen, innan det hunnit isättas. Men den förtreten kan smältas, det går ej till hjertat. Nu får jag se huru min stackars mor mår, när jag kommer ned.»

Hon dör snart, kanhända, och det är väl, såsom du sagt, för henne det bästa. Då blir du ensam i huset. Men för att återkomma till vår resa, hvad ger du mig om jag följer med, icke blott till Mariestad, utan ända till Lidköping?

»Ah!»

Detta lilla utrop af glädje var ovilkorligt; likväl hemtade Sara sig genast, såg på sin reskamrat och sade: »du skall få, först och främst min andel i skjutsen — »

Det förstås.

»Och.. ifall du icke misstycker, skall du få en levkojqvist, inlagd i ett nytt skrin, som jag sjelf skurit glaset till, lagt guldpapper under och limmat ihop sidorna på.»

Dermed är jag ändå icke fullt nöjd. Nånå, vi fundera väl ut något på vägen, vi hafva ännu många mil dessförinnan, sade han.

»Och kanske, afbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du allvarsamt ond på mig redan innan vi komma så långt som till Mariestad, så skiljas vi.. redan der.»

Paret af de begge nätta, välkrökta, mörka mustascherna höjdes på sergeantens öfverläpp, hvaraf det är högst troligt, att han ämnade höja sjelfva läppen, öppna munnen och tala: kanske nämna närmare om sin ersättning för mödan att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt slutat de sista orden, då hästarne skyggde till, Gud vet för hvilken ruska vid vägen; den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika flitig i samspråket med fålarne, som de två resande sinsemellan^ hade släppt tömmarne allt för slaka, så att han icke i hast kunde hålla in dem, utan springarne togo till galopp och började skena. Nerikes hästar äro af en förträfflig race och födas väl; eld, mod, ifver att löpa utmärker dem. Sjelfva Albert måste således snabbt resa sig upp och stå i sittsen; han ryckte tömmarne ur hand på gubben och drog in tyglarne barskt, så att de begge rödblacka skymlarne måste kröka sina halsar likt höga sprättbågar, fnysa och sätta nosarne i bringorna. Skena blef således icke af; men gick gjorde det, så att hjulbössorna kunde hafva tagit eld, om de haft lust.