Timmelhed, bort åt Ulricehamn till, der jag har bekanta. Dit vill jag likväl ej locka dig, du, som kanske skyr landet, likasom jag ej särdeles älskar småstäder, annars än som resande, och gerna åker ut ur dem så hastigt jag kan. Du — för din del — är glad och välvillig när det bär åt: och det är således åtminstone en punkt, hvari vi sammanträffa: det torde finnas flere, bara vi hitta på dem. Antingen du brukar silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i begge fallen. Du skrifver, som jag sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycken smak för att vår och sommar plantera blommor —
»I kruka?»
Nej, för sju tusan djeflar, på öppen mark, eller på sin höjd i drifbänk, om blommorna äro af det slag, att de icke tåla kall jord. Dock hvarföre icke i kruka äfven, för att ha i sitt fönster —
»Hvita levkojor?»
Alldeles, det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste likväl —
»Ja, man måste då i fönsterna hafva rutor af rent, fullkomligen hvitt glas, Albert! ty grönaktigt, groft glas, som somliga stackars borgare nödgas nöja sig med, sticker så af emot vackra blommor, att då är det bättre inga hafva i sina lufter. Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en gråblå färg och går bättre ihop med rum, der en bor med mindre förmögenhet. Ack, Albert! du skulle se min lilla kammare — jag har levkojor! Fast, det är sant, du reser bara med till Mariestad, och jag far åka ensam sedan på den kala, sandiga kusten emellan Mariestad och Lidköping — ack det är den naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig, när jag tänker på den färd, jag der skall föra.»
Hvarföre skulle jag bryta af vid Mariestad? det är icke bestämdt ännu. Och icke heller börjar, som du säger, den fula vägen genast på andra sidan om Mariestad: man har, utom mycket annat, den herrliga Kinnekulle att fara förbi mellan Mariestad och Lidköping.
»Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans, men flackt är det der i socknarna, så mycket mins jag; ty till Mariestad har jag en gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen der vore flackt eller icke, men jag ryser vid tanken på att — »
Hvad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lof! då är hon likväl — — hvad ryser du för, Sara? sade han högt.
»Ja, det kan jag väl säga, ehuru det låter barnsligt. Jag tycker det är tråkigt, att åka på bondkärra och hafva en drös vid sidan. Derföre har jag också sällan sjelf åkit ut på beställningarne i kringliggande härader, utan mest alltid skickat verkgesällen eller
