Sida:Det går an 1839.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


åtminstone ingen ställd till henne sjelf, hvarken god eller ond.

För att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter det andra i sin famn, kysste dem varmt och såg litet skygg ned emot henne, som satt på grafstenen. Han fann henne i detta ögonblick se upp på honom sjelf och på barnen, och det tycktes, som hon till hälften ämnade sträcka armarne efter dem. Han fastades underbart af denna tafla. Han var hvarken målare, musikus eller skald; han kunde således hvarken teckna, sjunga eller säga sig hvad som så intog honom i den sittande, uppåt skådande qvinnans bild. Och äfven hon var icke poetisk. Bilden af det rent och himmelskt okonstlade är likafullt någonting.

»Nu — nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag ville icke för tusen verldar att du skulle förkyla dig.» Han gaf barnen åter flere kyssar och små silfverpengar; de sprungo sjungande sin väg, och han tog Sara Videbeck under armen.

Förkyla mig? Det hoppas jag ej skall hända. Jag är ganska varm, Albert, fast det tör vara så, att du aldrig ser mig het, eller finner mina kinder glöda.

Innan de stego ut ifrån kyrkogården, vände hon sig om en gång, såg på det majestätiska, höga, grå kyrktornet bakom dem, och gjorde en omärklig böjning, likasom neg hon till afsked derifrån… eller kanske till tacksamhet för det nöje, som hon af de små njutit på kyrkogården.

Alberts hjerta blef lätt igen, när han kom på gatan. Hon gick ock så lätt, frimodigt och nästan elastiskt vid hans sida. De började språka om resan och hvarjehanda förnödenheter. Innan de viste ordet af, voro de komna vid gästhuset, der deras saker redan befunno sig i en rymlig, vacker, glad kammare.

Likväl blef det snart så skumt, att jungfrun kom upp med ljus, rullade ned gardinerna och frågade hvad herrskapet befallde till afton? och om de ville spisa der nere i allmänna rummet, eller uppe för sig sjelfva?

»Till en början gå efter matsedeln, jungfru lilla, så skola vi sedan bestämma det andra.»

Flickan gick. Är du road af att vara bland folket der nere? frågade Albert.

»Icke — och alldeles icke i afton! sade hon. Vi äro nu i Mariestad, och hafva litet att samtala och öfverräkna med hvarann, i fall vi här skiljas och du far söderut, men jag åt vester. Låt oss äta häruppe.»

Flickan återkom mèd matsedeln. Albert bestämde sina rätter, hvilka öfverensstämde med Saras, utom deri, att hon tog salad till köttet, han deremot sin lieblingsrätt gurkor. »Och duka häruppe åt oss,»