Sida:Det går an 1839.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


sade han. Jungfrun gick och kom åter; allt blef i i ordning. Efter den lilla, glada och förtroliga måltidens slut dukades af igen, och de blefvo ensamna.



SJUNDE KAPITLET.


Men det säger jag, att om du
sedan far omkring något, det har jag
intet emot. Och jag vill inrätta mig
hemma alldeles ensam. — Glömma?
Om du sprang upp nu, och sprang
ut, och reste till Sollebrunn i natt,
skulle du glömma mig för det?


När de blifvit ensamna, såsom i slutet af förra kapitlet omtalades, gick Sara fram till deras kappsäckar och började afskilja de saker, som tillhörde Albert. »Reser du genast i qväll, eller först i morgon bittida?» sade hon, likväl med en half röst.

Hvart, menar du?

»Jag vet icke hvart du ämnar dig, Albert. Men du har talat om att ifrån Mariestad vika af söderut till de stora egendomarne?»

Vadsbo härad, der jag hade åtskilligt att uträtta, hafva vi nu redan till det mesta kommit igenom och lemnat. Jag får taga igen det på återfarten. Nu skall jag visst till Odensåker, Sköfde, ja ända ned åt Marka och Grolanda, så att vigaste vägen väl vore att här utanföre vid Lexberg vika af åt Kekestad, och ej följa vestra vägen genom Björsäter och så till Lidköping. Men jag har äfven göromål vid Gräfsnäs,