Sida:Det går an 1839.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


och behöfver hafva dig i ordning, så som du kan tarfva. En god matinrättning finnes i granskapet, och billig städning är lätt att få, äfven tvätt och strykning hos beskedliga menniskor, som deraf hafva en liten skärf för sin bergning, Albert. De skulle kunna förtjena mer, om icke skråna vore. Men det säger jag, att ofta önskar jag ändå få bjuda dig ned på en liten enkel risp, om det faller sig: kanske bjuder du mig ock någon gång upp? Men aldrig, aldrig vill jag taga af det ditt är, eller lägga mig i ditt husväsende — blott svara dig, ifall du frågar mig till råds, det du sedan kan följa eller ej, huru du vill — och allraminst skall jag nånsin hindra dig i ditt arbete. Jag förstår mig icke på dina sysselsättningar: det måtte väl vara en hop skrifven och räkenskaper, kanske, efter du har att göra med inspek — ja, lika mycket — Hörstadius och Selander och Silfver— kanske på Koberg — men aldrig vill jag störa dig deri.

»Det tackar jag dig för, Sara, det är rasande bra. Men fins det ingenting, som kan vara gemensamt, sådana menniskor emellan, som — »

Det är rätt mycket, ja ganska mycket öfver ändå att hafva gemensamt, utom sådant der, Albert. Får jag säga dig rent ut, som jag menar? Ty jag har tänkt på detta — under dessa dagar —

»Också jag har tänkt derpå mycket, mycket, må du tro: det måste bli vår högsta angelägenhet.»

Likväl få vi akta, att det icke må gå sönder för oss af alltför mycket nit. Det är hälften vunnet, att taga sakerna lätt och klokt, vet du; rätt och slätt, Albert. Och det är just så man kan taga dem, när man riktigt håller af hvarann.

Sergeanten förstod henne icke alldeles, men smekte det vackra hårfästet vid hennes panna. Fortfar, Sara! du skall tala först.

Hon upplyfte sitt hufvud ifrån hans bröst, hvaremot det hvilat litet, betänkte sig en smula, men sade dock: »Efter det så är, att du håller af mig och jag dig, så hafva vi ju det gemensamt? Det är mycket det, Albert. Och det är mer än många hafva. Men taga vi oss före, att äfven hafva en hop annat onödigtvis gemensamt, så skall jag berätta dig hvad deraf följer. Skulle du taga mitt lilla hus, min näring mitt bohag och penningar — obetydligt, men som jag kan hafva eller få — ja, jag vill icke neka för dig, att jag kunde börja bli förtretlig. Ty kanske förstår du icke att sköta sådant? Jag gissar du vet icke det sjelf ännu, efter du ej försökt hafva hus och yrke: åtminstone vet jag icke det. Och det är mycket möjligt, att min oro vore orättvis, och att du skötte allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert — ja, jag skall tala om för dig, att så fort du märkte dylikt hos mig, så blef du rasande. Då gick jag för mig sjelf och gnagde på mina hemliga tankar;