åt Sollebrunns-trakten, och vägen dit går ganska beqvämt och rätt genom Lidköping. Hvarföre kunde jag icke då så gerna nu genast få taga den sednare turen?
»Hvarföre säger du? du har ju din frihet att taga hvilkendera du vill?»
Ja, Sara, för mina affärer har jag visserligen frihet härtill —
»Är då något annat hinder? Hvilketdera vill du sjelf?»
Du frågar mig, Sara? och du vet lika så väl som jag, att jag vill följa dig till Lidköping. Får jag icke se ditt lilla hus? dina små rum en trappa upp, som kunna hyras ut par exemple åt resande? och det der större rummet nere på botten, der du en gång tänker hålla handelsbod, och det måhända snart nog, i fall din mor —
»Allt detta vill du verkligen se?»
Goda, älskade Sara — du ler? det är mitt fulla allvar. Jag har många resor att göra här i Vestergötland, fram och åter, om sommaren och kanske hela året, i fall min plan lyckas att få transport på Vestgötadals regimente, och det beror på Dorchimont. Någonstans skall jag under alla dessa färder hafva mitt hem — för mina sakers skull — kunde jag icke få hyra af dig de der smårummen en trappa upp?
»I Lidköping? Men du har icke sett de rummen ännu. Spar till dess. Aldrig köpa, aldrig hyra hvad man änn ej sett och skådat!»
Denna gyldne regel gick på meter, och var det första af det slaget, som sergeanten hörde ifrån Saras mun. Men orden föllo sig så bra och beledsagades af en ljuf, nästan smekande tonvigt. De stodo begge vid ett af fönstren i rummet, hade ånyo upprullat gardinen och släckt ljusen, för att en stund njuta aftonhimmelens intagande anblick innan de lade sig.
»I dina Lidköpings-smårum, Sara, är det visst rosiga tapeter? det slår icke felt, och derinne har du säkert fordom vid sina tillfällen malit krita?» — Han höll henne i sina armar, hon såg frågande upp i hans ansigte, att finna om han gjorde narr af hennes dröm — den hon berättat — den der drömmen i Arboga. Men hon fann nu ingen ironi, ingen satir på hans läppar.
Fordom? inföll hon. Det kan ske många gånger ännu. Jag ärnar ej aflägga mitt yrke.
»Men om jag hyr rummen?»
Så sköter jag mina saker på bottnen i nedre våningen hos mig sjelf.
»Du vill då aldrig sköta någonting uppe hos mig?»
Blir du der något boendes, Albert, så skall du väl ock hafva mycket att uträtta för egen räkning,
