8-9
suckar, och äfven icke förakta att begripa deras glädjetårar. Det är, med få ord, trogna berättelser, taflor ur lifvet, som vi behöfva: exempel, insamlingar, rön. Vi må öfver rönen göra hvilka betraktelser som helst: vi må fördöma dem, eller vi må anse dem farliga. Men äro rönen dock verkliga, så utgöra de, oaktadt hvilken egenhet som helst, just de nödiga för-grunderna, de oundgängliga vilkoren för en rätt kännedom om ämnet. Ty man har först då någonting att afhandla, man kan först då säga hvad som verkligen blir att ogilla; och hvad, åter, bör gillas. Efter sådana grundvalar, lagda på inre erfarenheter om menniskan, må filosofien komma, för att fullständigt och åt alla sina håll bilda systemet, utveckla, lära och råda. Man torde invända, att filosoferne och lagstiftarne följt denna ordning i alla tider; men det är historiskt osant. Någre högst få (och de till största delen i äldsta tider) hafva ur lifvet sjelf, såsom källa, hemtat kännedomen om menniskan, och derefter skrifvit. Men filosofer till tusental hafva sedan, under kammarstudium och blott genom läsning af hvad andre upptecknat, kommit till slutsattser och bildat systemer, ganska minnesvärda för att begripa filosofernes egna biografi och eremitiska tankegångar, men verkliga plågoris och ett andeligt förderf för menskligheten, när de lyckats göra sig gällande till verkan i samhället. Vi skola djupt vörda, vi skola i stoftet nedfalla för filosofien, när hon en gång blir.
Det manuskript, som jag här går att meddela, innehåller berättelsen om en händelse blott. I denna händelse har naturligtvis icke allt möjligt händt, som kan höra till ämnets sak; den kan således för ingen del ensam tjena till grundval för någon afhandling, hvilken alltid bör fylla anspråket på fullständig uppfattning af sitt föresatta mål. Men det skulle fägna mig, om denna händelse af läsaren icke anses alltför ringa, och icke menniskorna, som rönt den, alltför obetydliga. Hvad de säga hvarandra och hvad de göra, betyder verkligen, åtminstone i första handen, ingenting annat, än att de säga det åt hvarandra, och handla så: deruti just är händelsen ett rön, ett faktum, en tafla ur lifvet. Att fördöma, eller att gilla detta faktum, tillhör afhandlingen. Huruvida, således, hvad de tala och göra eger tillämplighet för någon annan — det beror på något annat än denna berättelse. Vi träffa här vårt tidehvarfs Noli-tangere. Seklets blomma är en finkänslig Mimosa, hvars lättretliga nerver rysa och hastigt sammandraga sig kring blomkronan för hvarje hand, nog djerf, kall och ohemul, att vilja med sjelfva fingrarne åtkomma så kyska blad. Hon älskar att förstås, men icke att beröras.
