Sida:Det går an 1839.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


menniskorna jagat bort ifrån sig, och jaga den ännu så mycket de förmå; ty de anse nödvändigast af allt att göra sig olyckliga i stort. Icke olyckliga i smått: tvertom utgå nästan alla institutioner på, att hjelpa i det lilla, att försäkra oss egandet af det obetydliga, att göra oss lyckliga i småheter, blott de vinna sitt mål att göra oss lyckan i stort och i det verkliga till en ren omöjlighet. Detta besynnerliga sträfvande har till sin första orsak något visst aktningsvärdt; men till sina följder hotar det att upplösa menskligheten och att, jemte lyckan, äfven fördrifva all moral. Hvad kan det då vara för ett till afsigten aktningsvärdt, som till sina följder blir så förfärligt? Jo, genom misskännande af hvad sed och lycka i sig sjelfva, det är, enligt menniskans sanna natur äro, har man trott sig endast kunna alstra grundlig religiositet i oupphörligt sällskap med personlighetens förstörande: det vill säga hos en menniska, hvars alla former, såsom individ, sönderkrossades och upphäfdes. Man har trott det sedliga ligga i det blott och bart allmänna, hvilket man derföre kallat det rena. Man har icke sett, att af all personlighets enskildhet är allenast det förkastligt, som är emot skapelsens sanna mening hos den personen, men att allt annat enskildt hos den, långt ifrån att böra förjagas, är sjelfva det ena vilkoret för personen att vara hvad den bör. Så står man med all sin aktningsvärda välmening vid det resultat, att goda seder icke uppspira på jorden, oaktadt krossandet och förkränkandet af det enskilda. Äfven genom afgrunder af qval nås ingen rätt moralitet. Är då vinnandet af ren sed en för menniskan oupphittelig skatt? Efter vår förmodan, måste sedlighetens gåta lösas med detsamma som lyckans gåta. Det är menniskans högsta problem att finna harmonien emellan verklig, ren sed och verklig, ren lycka i stort. Kunna till någon tid eller för något särdeles fall icke begge förenas, utan endera måste tills vidare åsidosättas: må lyckan fara, sed är angelägnare då: för denna tanke dö vi och blifva martyrer. Men att sträfva till vinnande af begge harmoni, måste vara samhällets enda stora mål; allt annat är falskt, eller smått; att lida hvad som icke för det rätta behöfves, är en oriktig martyrdom, feg ibland menniskor och fördömlig inför Gud. Det christna samhället får icke längre häfta i de hedniska ideerna om hämnd och yttre offer, som till intet i grunden tjena, och hvarpå Christus gjort ett slut: allenast vi följde honom.

Hvad vi hittills sagt, borde vidare utföras. Men vi hvarken kunna eller ens önska ännu, att se afhandlingar öfver dessa ämnen. Man bedrar sig, om man tror, att vetenskapliga systemer, som till något skola tjena, kunna på förhand skrifvas i allt. Man måste först lära känna menniskorna sjelfva, se dem i deras vinklar och vrår, lyssna på deras hemligaste