Sida:Det går an 1839.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


på varan, så fins icke varan, som skylten talar om. Hur gör man då? jo, man går ut förargad och spottar åt skylten. Är icke det rätt nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst åse hos andra, och jag likar det icke. Jag önskar icke att du eller jag må hafva det så. Älskar du mig — då är jag glad och har nog hvad det vidkommer, och skall sköta mig för hela resten sjelf, lustig och nöjd och flitig; sofva godt om natten och vara vacker om dagen; det vet jag, och det skall du få se. Men älskar du mig icke — hvad hjelper då allt annat, och hvad skall jag med det öfriga? Det gagneligaste och bästa för oss är blott, att kärleken må räcka. Och den kan nog taga slut ändå kanske: men åtminstone bör sådant undvikas, som man kan förutse gör förtret, eller kan göra förtret, och stjelpa kärleken, men icke hjelpa honom.»

Men, Sara, om vi äro goda och förnuftiga menniskor, som jag tycker vi äro begge två, så böra vi väl straxt från början kunna — och sedan fortfara — och jag tycker vi borde icke räkna oss till de olyckliga exempel du anfört?

»Om vi äro goda och förnuftiga menniskor, som jag hoppas vi med Guds hjelp kanske äro — så, Albert, fordras det ju icke mer? Vi behöfva ju då intet vidare, än utöfva hvad af godhet och förnuftighet följer emot hvarann och mot alla andra, så vidt vi sträcka oss. Hvem kan hindra det? Betänk väl — om vi nu äro goda och förnuftiga, är icke då det allra angelägnaste, att vi dermed fortfara, och älska hvarandra? Och det måste vara saken. Då måste synnerligen allt sådant undvikas, som kan förderfva, göra en elak, fånig och dum. Det står alltid till Gud huru en menniska fortfar att vara, och mången kan falla. Men åtminstone böra vi icke med hvarann tillställa sådant, som en liklig trolighet är uti, att det kan fylla hjertat med etter och hjernan med en dimmig sky. Det må andra kalla prof; men jag kallar det onda och okloka företag, som folk icke med rätta borde göra hvarann. Ty om Gud sjelf ger någon en plåga, som icke kan undflys, hon är då att tåligt utstå och är ett prof. Men menniskor kunna låta bli usla tillställningar: sådana äro undvikliga och böra undvikas, och äro icke att kalla prof, helst som de oftast föra till helvetet, dit väl ingen vänlig inrättning borde vilja draga sina underlydande. Men tänker du icke som jag, Albert, så har du din fulla frihet med dig, och —»

I alla fall, afbröt sergeanten, har du orätt i det, Sara, att förderf och olycka finnas i alla hus.

»I alla?» frågade hon. »Nej, jag har sett ett eller par hus, der de lefva bra, rätt bra. Men det kommer visst icke deraf, att de blifvit hoplästa, hvilket icke annorstädes hjelpt, utan deraf, att de i själ och