Sida:Det går an 1839.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


och hjerta draga öfverens, åtminstone så pass mycket som behöfves, hvilket alltid hjelper der det fins.»

Hoplästa? hvad menar du med det?

»Att man läst öfver dem, vet jag. Kära Albert, signerier tjena till intet. Man måste en gång komma derhän, att i denna sak, som i alla andra, söka hvad som verkligen tjenar, och ej bygga på det odugliga. Deraf blir icke blott olycka, utan, hvad värre är, riktiga laster. Ty, så fort man icke älskar hvarann, så är det en riktigt ful last att —»

Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön — sådan par exemple, som brukas när två —

Sara såg upp med ett underbart uttryck. »Gud är mitt vittne,» yttrade hon, knappt hörbart, men med den renaste stämma, »Gud känner, att jag älskar böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra dem. Men ack, icke nyttjar jag böner till sådant, som de icke tjena till; ty det är signeri och tomma ljud, om icke ännu värre, nemligen hädelse. Böner? O min store Gud? Ej den vackraste bön förvandlar hvitt till svart, eller svart till hvitt. Om två stå bredvid hvarann och ljuga redan då ett tycke för hvarandra, som de icke hafva, icke gör bönen lögnen dervid till sanning. Eller om de icke då stå och ljuga, men likväl lofva sådant, som det händer att det sedan alls icke står i deras makt att hålla icke afböjes det genom någon läsning öfver dem? Och det som oftast inträffar, nemligen, att de sedermera icke hålla hvad som blir dem omöjligt att göra, men likväl med skenet låtsa så, till ökad plåga och lögn, hvad uträttade väl då den arma bönen på förhand? icke hindrade den att så går? Och när de så ändå fortfara med hvarann, blifva de allt mera grofva till själ och kropp — ja, riktigt liderliga, det måste man tillstå — och till sluts sådana, att de icke mer alls kunna fatta hvad vackert och rent i verlden är, eller förstå något i grunden klokt om menniskan, ehuru man läst öfver dem. Det ser man ju jemt, och det kallar jag oseder. Albert! icke är det värdt att heta god, ädel eller lycklig, om man icke är det. Och aldrig är det värdt att till vinnande af en sak bruka annat, än det man vinner honom med; så tycker jag. När det fattas mig olja till kitt, icke ställer jag mig då och läser öfver kritan; utan jag går ut och skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjelper. Jag brukar aldrig signerier, Albert; fast flere i Lidköping kasta saltkorn i ugnen, när de hafva tandvärk, och stöpa bly öfver sjukt folk, och sätta stickor i trän: och ibland säga de, att de blifva friska, som väl kan hända, fast det icke sker af stickorna, tänker jag. Så, Albert, träffas ock hoplästa, som äro rätt sediga och lefva väl; men det kommer icke i sjelfva grunden af läsningen.»