Du är dock en läserska!
»Nära själar med aflägsna kroppar tycker jag då, om så skall vara, mera om.»
Men kunna ej beggedera vara nära?
»Stundom, Albert. Nu är det så oss emellan. Men... Och till Lidköping vill jag du skall följa. Men det säger jag, att om du sedan far omkring något, det har jag intet emot. Och jag vill inrätta mig hemma alldeles ensam. — Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?»
Sara, du skulle stå framför mig jemt!
»Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! res för ro skull!»
Tillåt mig att dröja litet.
»Glömma? När likgiltighet kommer emellan menniskor, då är det som glömskan halkar med i sällskap. Men resor och afstånd, hvad betyda de? Landsvägar äro icke det, som gör afstånd emellan själar. Nå, icke vill jag du skall vara borta öfver halfva året, det tillstår jag.»
Du andas så ljuft!
»Glömma?» sade hon åter efter en liten stunds tystnad. »Kanske, om det händer att kärle kenslutar emellan några, att glömska också då kan komma: men åtminstone är det visst, och det vet jag, att icke uppehålles hjertats glada minne af sådant, som öder ut kärleken sjelf. Derföre —«
Ja, jag skall icke sè dig, icke påhelsa dig alltför ofta, Sara. Men om jag får hyra dina smårum och der sitta för mig i mitt eget arbete, så skall intet i verlden, ej du sjelf, kunna hindra mig ifrån att måla din bild framför mig, nemligen icke med pensel, det kan jag icke — ack om jag kunde! — Och skulle du blifva sjuk, då vill jag gå ned och sitta vid din säng.
»Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja hos mig, hon förstår det bättre.»
Men — min Gud — om — jag tänker blott — om par exemple jag sjelf blef sjuk?
»Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum och sitter hos dig natt och dag, om det behöfs, vid din säng. Jag sluter igen boden och skrifver utanpå: »bortrest». Du skall veta, det är den skillnaden, att om en karl är sjuk — riktigt, så att det icke är prat, utan han ligger till sängs med allvar — det är icke en obehaglighet, ledsamt eller fult att vara närvarande vid; det kan jag med. Men ett sängliggande, sjukt fruntimmer, med lungsot eller så, det är allrabäst för sig sjelf, Albert. Likväl, om något skulle hända mig, har jag icke emot, att du dröjer i staden — i huset — i öfre våningen. Skulle — — —
