Sida:Det går an 1839.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Förlidne söndagsnatt?» stafvade hon tillsammans i sina tankar. »Hvar var jag då? I thorsdags reste jag ifrån Stockholm. Hade resan icke fördröjts — hade icke — om — så kunde vi — så kunde jag redan i söndagsaftons hafva varit hemma. Nu är det onsdag! Hvar voro vi söndagsnatten? Hvar? På Bodarne,» svarade hon sig sjelf.

Lidköpings kyrka är till belägenheten olik Mariestads deruti, att då den sednare ligger särdeles högt, beherrskande hela staden och är synlig öfverallt, så står deremot Lidköpings i ett hörn af sin stad, visserligen så, att hon på afstånd märkes — ty hon är likväl en ansenlig byggnad — men icke så, att hon genast och öfver allt tar ögat i anspråk. Hon har icke fått sitt läge utmed sjelfva. Venern, såsom Mariesstads kyrka, men är omgifven af en mycket lummigare, dunklare, innerligare kyrkogård.

Sara ville desto mindre nalkas tåget, som fruntimmer aldrig gå med i sådana; och de, som höra till sorgen, visa sig i synnerhet icke ute, och minst på kyrkogården, vid det afgörande tillfället. Men Sara måste till kyrkogården! Var ändamålet att nu sänka ned i jorden den älskades stoft, så måste hennes syn, skärpt så mycket som möjligt, söka följa denna färd till dess sista märkbara ögonblick.

Hon fann med rörelse, att stadens ringaste prest blifvit den, som man ombetrott och kallat till utförande af förrättningen. Kistan gick omhvärfd af de menniskor, som varit glasmästarenkans arbetare på verkstaden, och hvilka, sällan vane att gå i svart, nu syntes dåligt utstyrda i till en stor del lånade, åtminstone urvuxna kläder. Men allas ansigten hade, då Sara såg dem träda förbi, burit spår af blekhet, insjunkenhet: »hafva de farit så illa under de tre veckor jag varit hemifrån? nej! det måste betyda sorg eller andakt», hoppades hon. Kistan befann sig redan långt inne på kyrkogården, då dottren med vacklande steg äfven försökte att våga sig ditin.

Hon blickade rundt omkring derinne. Ingen menniskohop fans samlad, i hvilken hon kunde blanda sig, för att på detta sätt våga nalkas närmare till den uppkastade jordhög, hvarpå hennes stirrande ögon stodo. Hon drog sig således afsides bort till en hög grafsten, under ett träd. Bakom den skymd sjelf, kunde hon ändå få åse sin mors sista — enda — heder. En matt ringning börjades med kyrkans minsta klocka, presten uppslog handboken, klockaren tog upp sin psalmvers.

Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den aflägsna grafstenen; tårar kommo i strida svall, hennes hufvud darrade ända ned emot blomstervallen och hennes händer emottogo den fallande pannan. »Min mor! min mor!» utropade, hon högt, ty hon viste, att ingen dödlig hörde henne här. Ett saligt