gatan, hvarannan flicka må stanna och tänka: »kors en så vacker officer der far!»
Sergeanten nickade ett temligen muntert afsked åt Sara, som stigit af. Han körde framåt, långsamt likväl, och såg sig ofta om på sitt gående resesällskap.
»Du kör för simpelt,» sade hon vinkande. »Det går icke an för en karl.» Han slog då till en frisk klatsch i luften, hästarne foro af. Sara Videbeck gick ensam.
Hon vek ned åt en gata utmed ån: gatan, som förde hem till hennes boning. Det var icke sent på qvällen, dock redan afton; flere skyar i långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader drogo här och der fram öfver hvalfvet; till regn liknade det sig. likväl icke. Solen skämtade nere ur vestern med de allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna skygestalterna.
Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan folk kom gåendes, och hon sökte i dem igenkänna bekanta. I småstäder veta nästan alla menniskor till hvarandra. Sara märkte äfven hvilka dessa voro; men, inbegripne i djupt samtal och på temligt afstånd ifrån henne, varseblefvo de henne icke. Hon undrade på deras åtbörder, pekningar och hufvudvändningar. Men då de gingo förbi, steg också hon framåt vidare och närmade sig till nästa hörn. Här stannade, hon åter tvert, ty en likprocession kom. Vördnaden för sådant hade alltid hållit henne tillbaka; huru mycket mera nu, då hon med häpnad och bestörtning i denna procession igenkände sin egen verkgesäll, gående svartklädd: några af de äldre lärpojkarne jemte andra bekanta buro en likkista. Det var hennes mors! derpå kunde hon icke tvifla.
Bröstets förfärliga rörelse, andedrägtens uppror bjöd hon till att dämpa ; ty ett oskickligt uppträde på gatan måste undvikas! Resklädd och utan allt svart i sin drägt ville hon ej visa sig. »Min mor? min mor! får jag aldrig mer se ditt ansigte?» utropade hon, vred sina händer och drog sig ännu närmare in i det hörn, der hon stod, för att låta det sorgliga tåget komma förbi. Hon tyckte sig höra klockaren till sin granne i processionen doft mumla orden: »förlidne söndagsnatt».
De allvarsamme vandrarne märkte henne icke. Men när kistan hunnit om den tyst gråtande, fördolda dottren, blef det omöjligt för henne att fortsätta sin egen vandring till hemmet. Hon såg, att processionen vände sig fram åt kyrkan till. Om det var begrafning eller blott bisättning, kunde hon icke veta; men hon drogs oemotståndligt att på afstånd följa. Allt var henne ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt öfverraskande: att se sin mor, åtminstone röra hennes kista med sin mun, innan hon nedsänktes, det var en nödvändighet.
