har herrn väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon stött och gick ut med en liten fnurr.
»Ack, hvad jag väntar på dig!» utbrast han suckande inom sig, utan att hafva hört på den utgångna flickan.
Theet kom, hett och starkt. Sjelfva hon, som bar det, såg förargad ut; ty tålamodet kan förgå på hvem som helst; och när sergeanten förde koppen till läppen, brände han sig så »fördjefladt», att han ropade: det var fan!
Kunde du då icke hafva väntat litet med det? utbröt han; jag är icke skapt att skollas.
»Icke jag heller,» svarade Lidköpingsflickan vigt.
Är du rasande?
»Nej, det behöfs icke mer än en sådan.»
Jag vill lägga i mera socker och grädde, så svalas det af, anmärkte sergeanten, återkommen till visdom och bättre lynne. Hvad är klockan?
»Det rör mig icke »
Du är dock fan gifven.
»Skall det vara en kopp till?»
Jag ser klockan är snart nio, och intet bud! bädda åt mig i rappet, jag vill lägga mig, så har jag något att göra. Ja, slå i en kopp till.
»Skall den drickas på sängen?»
Slå i och låt den stå der, så far jag se. Jag går ut på gatan, att se mig om; men kommer något bud, så ropa genast upp mig. Och bädda emellertid.
»En konstig offsér!» sade flickan, sedan han gått ut; »men han väntar bud, och jag bryr mig icke om honom.» Hon bäddade hastigt och raskt: hon var ond: kuddar och lakan foro som kanaljer fram och åter under hennes händer. I rappet — som han begärt — vardt sängen färdig.
Verkligen melankolisk, hufvudet sänkt emot bröstet och blek återkom sergeanten. »Har intet bud hörts af?» frågade han med den allrabeskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande uppasserskan.
Nej; men allt är i ordning deruppe. Hon försvann i de undre regionerna. Han gick trappan upp.
Kommen till sig, sade han intet. Han kastade ännu en blick genom fönstret på gatan, för att erfara om icke — Men ingen syntes.
Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det blef allt gråare omkring honom. »Jag lägger mig!» sade han slutligen högt, men långsamt och likasom i lethargi. Emot detta hans påstående hördes ingen invändning. Ingen var närvarande att bestrida honom det allraminsta.
Lethargiskt klädde han af sig, lade sig och somnade, svept i källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, dyrbart i sig sjelf, men utan värde för sergeanten.
Morgonen derpå — som var en thorsdag igen, för att döma efter aftonen förut, hvilken varit en
