onsdagsqväll — morgonen derpå inträffade, att sergeanten vaknade. Ingen helsade på honom, ingen steg upp vid hans sida, ingen nickade; till och med ingen kom in, ty frukost hade han aftonen förut i bedröfvelsen alls icke beställt. Dock var han så pass karl för sig, att han steg upp och ställde sig på golfvet.
»Obegripligt!» tänkte han.
Han tvättade hufvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, som uniformens snitt medgaf, och steg slutligen fram för en stor väggspegel att ordna det öfriga. De genom sin blekhet finhylta kinderna, de stora, mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade håret: hela den bilden i spegeln såg ut som om han i sanning avancerat till fänrik. Förargelse vaknade härvid, emedan han på en tid fått ett afgjordt och outgrundligt begär att stanna på underofficersgraden. »Hut vekling!» mumlade han: mörka blixtar uppstodo i ögonvrårna, och han slungade åt sin vederpart innanför glaset vreda, morska blickar, som den der i spegeln af begripliga skäl genast återgaf. Så uppmuntrade dessa begge herrar hvarann, och inom en stund såg sergeanten ut som en svensk Achilles.
Någon kom trippandes, dörren öppnades, och uppasserskan steg in med anmälan, »att bud i går aftons afhemtat sakerna, och att de der rummen, som skulle hyras —»
Bud? och jag har icke förr än nu fått höra deraf! Åskor hotade i dessa ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men hemtade sig och förklarade, att budet så sent inträffat, att herr majoren då redan längesedan insomnat, och att hon visst icke vågat —
»Hvarifrån var budet?»
Från Videbeckskan.
»Videbe — — (åter en åskblick: dock kunde han icke neka sig, att så just kunde rätta termen låta för det der mellantinget, som han så mycket grubblat öfver. Sjelf nändes han likväl icke tala ut namnet så.)
Ja, eller ifrån det huset, rättare sagdt, fortfor flickan; ty Videbeckskan sjelf hon är då ändtligen borta. Men lärpojkarne kände riktigt igen sakerna och buro dem till sin döda matmors hus.
»Döda! hvad säger du? himmel och fasa? död? nej — och jag fick ej veta något i går?»
Flickan svarade häpen: budet sade, att de der rummen, som ville hyras, de kunde nu få hyras, och att klockan åtta på morgonen i dag skulle de beses. Derföre tyckte jag det icke var värdt att störa herr majoren förr än nu på morgonen klockan sju.
»Beses klockan åtta, sade budet? se här! klockan är åtta om en qvart. Men — evige Gud! Död? Det är omöjligt! omöjligt! omöjligt!»
Han störtade ut och frågade i dörren efter vägen till Videbeckska huset. Uppasserskan berättade och
