— 81 —
— Det kan jag inte lofva. Det är med sömnen som med rädslan, min son — den är helt och hållet oberoende af vår vilja.
— Du gör väl åtminstone hvad du kan för att hålla dig vaken?
— Var lugn! Jag skall nypa mig i armen emellanåt. Och för öfrigt måste väl rösten väcka mig.
— Skämta inte, sade Henri. Han hade redan stått med ena foten på sängkanten; men drog den hastigt tillbaka.
— Seså, sade Chicot. Måste jag verkligen hjälpa dig i säng?
Kungen drog en djup suck, kastade en orolig blick omkring rummet och kröp sedan darrande ned i sin säng,
— Nu är det min tur, sade Chicot.
Han sträckte ut sig i fåtöljen och ordnade en massa kuddar omkring sig.
— Hur har ni det, sire?
— Inte illa, svarade kungen. Och du?
— Mycket bra! Godnatt, Henri?
— Godnatt, Chicot! Men du får inte somna.
— För tusan! Det frågar jag inte efter, sade Chicot med en väldig gäspning.
Båda slöto sina ögon — kungen för att låtsa sofva och Chicot för att verkligen göra det.
IX.
HURU RÖSTEN FRÅN HÖJDEN MISSTOG SIG OCH TALADE TILL CHICOT I STÄLLET FÖR TILL KUNGEN.
Kungen och Chicot lågo tysta och orörliga ungefär tio minuter. Men plötsligt reste kungen på sig och satte sig upp.
Chicot gjorde på samma sätt, kungens häftiga rörelse hade stört honom i den ljufva dvala, som föregår insomnandet.
De betraktade hvarandra med stirrande ögon.
— Hvad är det? frågade Chicot med låg röst.
— Det är vindpusten! svarade kungen ännu lägre.
I detsamma slocknade ett af ljusen i satyrens kandelaber, därefter ännu ett, så ett tredje, och slutligen det sista.
— Å! Å! Hvilken blåst! sade Chicot.
Han hade knappast fått dessa ord öfver sina läppar, förrän lampan släcktes. Nu var rummet endast och allenast upplyst af de sista glimmande glöden i kaminen.
— Å, drag åt skogen! sade Chicot och steg upp.
