— 82 —
— Nu talar han snart, sade kungen och kröp ihop af rädsla i sin säng. Nu talar han.
— Nå, så låt oss då höra på, sade Chicot.
Och i samma ögonblick hördes verkligen en ihålig, fnysande stämma säga:
— Är du där, förhärdade syndare?
— Ja, Herre, jag är här, svarade Henri med tänderna skallrande.
— Å! Å! sade Chicot. Rösten är egentligen bra snufvig för att
komma från himmelen. Men kanske är det så i alla fall.
— Hör du mig? frågade rösten.
— Ja, Herre, stammade Henri, och jag känner mig förkrossad under din vrede.
— Och tror du verkligen, att du har handlat mig till behag genom allt det hyckleri du har öfvat i dag utan allvarlig inre förbättring? fortfor rösten.
— Bra sagdt! utbrast Chicot, riktigt bra!
Kungens händer skakade så, att han knappast förmådde knäppa ihop dem. Chicot gick fram till honom.
