— 83 —
— Nå — tror du nu, olycklige? mumlade Henri.
— Hör på! sade Chicot.
— Hvad vill du?
— Tyst! Smyg sakta ur din säng och låt mig ta plats där i stället.
— Hvarför det?
— För att Herrens vrede i första hand skall drabba mig.
— Tror du att jag skall bli skonad därigenom?
— Låt oss i alla fall försöka!
Med välvillig envishet drog Chicot helt sakta kungen ur sängen och intog hans plats.
— Gå du och sätt dig i min fåtölj, Henri, hviskade han, och låt mig hållas!
Henri gjorde som han sagt; han började förstå Chicots afsikt.
— Du svarar inte, sade rösten, det bevisar att du är lika förhärdad som förut.
— Å, förlåt — förlåt mig, Herre, sade Chicot, härmande kungens näsröst.
Han sträckte sig fram mot Henri och hviskade:
— Kan du förstå detta, min son? Den gode guden tycks inte känna igen Chicot.
— Tror du det? sade Henri.
— Vänta, så får du väl höra!
— Olycklige, sade rösten.
— Ja, Herre! svarade Chicot. Jag är en förhärdad och förtappad syndare.
— Bekänn dina brott och ångra dem!
— Jag bekänner, sade den föregifne Henri, att jag bar mig åt som en rackare mot polackerna, som hade valt mig till kung, och att jag rymde från dem en vacker natt med deras kronjuveler — jag ångrar dessa synder.
— Eländige! Hvarför drar du fram allt det där? fräste Henri. Det är för länge sedan glömdt.
— Jag får ju lof att hålla på och lura honom, sade Chicot. Låt mig bara hållas.
— Vidare! sade rösten.
— Jag bekänner, sade Chicot, att jag har frånröfvat min broder hertigen af Alençon, Frankrikes tron, till hvilken han hade större rättighet än jag, därför att jag hade formligen afsagt mig den, då jag mottog Polens krona — denna synd ångrar jag.
— Skurk! mumlade kungen.
— Det är ändå inte nog! sade rösten,
— Jag bekänner, att jag har gjort gemensam sak med min goda moder, Cathérine de Medicis, och jagat ur Frankrike min svåger, kungen
