— 113 —
— Hvad?
— Var ers höghet möjligen upptagen af denna affär härom kvällen, då ni sammanträffade med kungens gunstlingar, som hade lagt sig i bakhåll för mig?
— Alldeles.
— Den vackra okända bor således i närheten af Bastiljen? frågade Bussy.
— Hon bor midt emot kyrkan Sainte-Cathérine.
— Verkligen?
— Ett riktigt mördarekvarter, det bör du bäst veta.
— Har ers höghet varit där sedan?
— Ja, i går.
— Såg ers höghet någonting?
— Ja, en man, som snokade omkring öfverallt, antagligen för att se efter om man spionerade på honom. Han upptäckte mig troligen, ty sedan höll han sig envist framför hennes port.
— Var han ensam, ers höghet? frågade Bussy.
— Ja, under en halftimme ungefär. Sedan kom en annan till honom med lykta i hand.
— Aha! sade Bussy.
— Mannen i kappan …
— Jaså, den förste var insvept i kappa? afbröt Bussy.
— Ja. Han och mannen med lyktan började prata, och eftersom de inte tycktes vara hågade att lämna sin post på hela natten, så gick jag min väg.
— Misslynt öfver denna nya motgång?
— Ja, det tillstår jag verkligen! Till den grad, att jag hellre än att tränga mig in i detta hus, som mycket väl kan vara en mördarehåla …
— Hellre ville ni skicka dit en af edra vänner?
— Jag menar egentligen att denna vän, som inte är prins, inte har så många fiender som jag och för öfrigt är van vid sådana äfventyr, skulle undersöka hvilken fara, som kunde hota mig där och ge mig underrättelser därom.
— I ers höghets ställe skulle jag slå hela denna sak ur hågen.
— Omöjligt.
— Hvarför inte?
— Hon är alldeles för vacker!
— Men ni sade ju, att ni hade sett henne så hastigt?
— Jag såg henne tillräckligt för att upptäcka, att hon hade ett förtjusande blondt hår.
— Aha!