— 116 —
XII.
HURU BUSSY PÅ SAMMA GÅNG ÅTERFINNER PORTRÄTTET OCH ORIGINALET.
Vid fyratiden på eftermiddagen var jakten slut. Det såg ut som om kungen hade gissat sig till hertigens önskan, ty hela hofvet återvände till Paris genom Faubourg Saint-Antoine.
Herr de Monsoreau hade skilt sig från jaktsällskapet under förevändning att han genast måste vidtaga förberedelser till sin resa.
Då man passerade Bastiljen, tog kungen tillfället i akt att göra sina följeslagare uppmärksamma på fängelsets hemska och mäktiga dysterhet — antagligen för att påminna om hvad som väntade dem, ifall de händelsevis skulle få lust att bli hans fiender i stället för hans vänner.
Många förstodo afsikten och fördubblade sina vördnadsbetygelser inför hans majestät.
Under tiden sade hertigen af Anjou med låg röst till Bussy:
— Lägg väl märke till trähuset där till höger med den lilla madonnabilden! Följ så samma linje med ögonen och stanna vid det femte huset, det första inberäknadt.
— Godt, ers höghet, sade Bussy.
— Det är där hon bor, sade hertigen, i huset midt för rue Sainte-Cathérine.
— Jag ser huset, ers höghet. Men se! Vid ljudet från trumpeterna, som förkunna att kungen nalkas, fyllas alla fönster af nyfikna.
— Utom i det huset jag nämnde, sade hertigen.
— Nåja, fönstren förbli stängda, men man drar undan en gardin däruppe, sade Bussy. Hans hjärta slog som om det ville sprängas.
— Utan att någon synes till, ifyllde hertigen. Den sköna damen är väl bevakad, eller också förstår hon mycket väl att skydda sig själf. Nå, här bor hon emellertid, och jag skall sedan lämna dig nyckeln.
Bussy skärpte sin blick till det yttersta för att kunna urskilja någon bakom gardinen, men det var förgäfves.
Vid framkomsten till hertigens hotell fick Bussy nyckeln till huset sig anförtrodd, och hertigen uppmanade honom ännu en gång att hålla god vakt för hans räkning. Bussy lofvade allt hvad hertigen ville och begaf sig sedan hem till sitt hotell.
— Nå? sade han till Rémy.
— Jag ämnade just göra samma fråga!
— Du har inte upptäckt någonting?
