— 117 —
— Nej, det tycks vara lika svårt om dagen som om natten. Jag är i valet och kvalet mellan fem eller sex hus i en rad.
— Då har jag haft mera tur, min käre Rémy.
— Har ni också varit ute på upptäcktsfärd?
— Nej, jag har bara ridit den där gatan.
— Och ni kände igen porten? Är ni säker på det?
— Inte alldeles säker. Men jag hoppas det åtminstone.
— Och när får jag veta, om ni verkligen har lyckats finna hvad ni sökt?
— I morgon bittida.
— Och till dess?
— Behöfver jag dig inte, min käre Rémy.
— Vill ni inte, att jag skall följa med?
— Nej!
— Men ni måste lofva mig att ni är försiktig!
— Å! svarade Bussy skrattande, den förmaningen är fullkomligt öfverflödig — jag är ju allmänt bekant för min försiktighet.
Bussy intog en middag, som utvisade, att han ej var fullt säker på när och hur han skulle få supera. När klockan slog åtta, tog han sin bästa värja, stack ett par pistoler i bältet och lät föra sig i sin bärstol till rue Saint-Paul. Där igenkände han med lätthet huset med madonnabilden och räknade till det femte därifrån, hvarefter han svepte in sig i en stor svart kappa och ställde sig på post i hörnet vid rue Sainte-Cathérine, fast besluten att vänta där i två timmar. Om ingen hade kommit till dess, ämnade han sedan handla för egen räkning.
Klockan slog nio i kyrkan Saint-Paul just då Bussy ställde sig på sin post. Han hade knappt uppehållit sig där tio minuter, förrän han genom mörkret såg, att två ryttare nalkades genom porte de la Bastille. De stannade i närheten af hôtel des Tournelles. Den ene hoppade af hästen och lämnade tyglarna åt den andre, som troligen var hans lakej. Sedan den sistnämnde hade vändt om samma väg tillbaka med hästarna och ej längre kunde ses eller höras i mörkret, styrde den förste sina steg mot det af Bussy öfvervakade huset.
Han spejade försiktigt åt alla håll, för att se efter om han var bemärkt, men så gick han in och Bussy hörde porten stängas efter honom.
Han dröjde en stund af fruktan för att den mystiske passageraren skulle stå på lur bakom gallerfönstret, men efter några minuter gick han öfver gatan, öppnade porten och stängde den igen utan buller.
Han såg nu att gallerfönstret satt i jämnhöjd med hans hufvud — det var antagligen samma fönster, hvarigenom han hade betraktat Quélus. Nu trefvade han sig långsamt fram genom gången, vid hvars slut han till vänster stötte på en trappa.
Där stannade han af två skäl. Det ena var att han kände sina
