— 122 —
Ljusskenet från salongen föll nu klart öfver den unge ädlingens vackra ansikte och Diana kände igen honom.
— Å, är det ni? utbrast hon och knäppte ihop sina händer. Och ni har varit här hela tiden — ni har hört allt?
— Ja, det har jag, madame!
— Men hvem är ni? Säg mig hvad ni heter?
— Mitt namn är Louis de Clermont, grefve de Bussy, madame!
— Bussy! Den tappre Bussy! utbrast Diana ifrigt, utan en aning om den glädje, som hennes utrop framkallade hos den unge mannen. Å, Gertrude, Gertrude! ropade hon till kammarjungfrun, som helt bestört hade kommit inrusande, då hon hörde sin matmor tala med någon, nu behöfver jag inte längre frukta för någonting, ty från och med denna stund ställer jag min ära under beskydd af den ädlaste och modigaste adelsman i vårt land.
Hon räckte Bussy sin hand och fortsatte:
— Stig upp, herr de Bussy! Ni har sagt mig hvem ni är, och nu måste ni också få veta hvem jag är.
XIII.
DIANA DE MÉRIDORS HISTORIA.
Bussy steg upp, nästan bedöfvad af lycka och glädje. Han följde Diana ut i salongen, som herr de Monsoreau nyss hade lämnat.
Han betraktade Diana med den största förvåning och beundran. Aldrig skulle han ha trott, att den kvinna han sökte i verkligheten kunde jämföras med minnet af hans drömda ideal, men nu såg han, att verkligheten vida öfverträffade denna bild, som han hittills nästan ansett som ett fantasifoster.
Diana var omkring aderton eller nitton år, det vill säga att hon befann sig i ungdomens och skönhetens första blomstringstid — den tid, då blomman har sina skönaste färger och sin ljufvaste doft. Det var ingen möjlighet att misstaga sig om den hänförelse och beundran, som lästes i Bussys ögon. Diana såg hvad han kände, och hon hade icke styrka att väcka honom ur hans extas.
Slutligen insåg hon, att hon måste bryta denna alltför vältaliga tystnad.
— Ni har besvarat den ena af mina frågor, herr de Bussy, sade hon, men inte den andra. Ni har sagt mig hvem i är, men inte hur ni har kommit hit.
